Äta eller ätas

Det var 1945 ungefär vid krigsslutet och jag var 4 år. Det som var mest påtagligt i mitt liv var att se till att mörkläggningsgardinerna var nerdragna innan vi tände taklampan, som i stort sett bara var ett glödande klot och som väl knappast skulle synas uppifrån.

Men påbud var bara att följa och var förståss för vårt eget bästa, det kunde finnas risk för bombning. Jag kommer ihåg när brorsan någon gång då och då kom in med en skål kött som skulle stekas till middagen. Vi åt hemodlad mandelpotatis, lingon och inlagd gurka till.
Det hade aldrig fallit mig in att kaninerna som vi hade ute på gården i en bur, skulle vara de som bidrog till födan.

Så en dag råkade jag av "ohepp" få reda på hur vi fick kött på bordet.Det var en chockerande syn och jag tyckte att köttet smakade vämjeligt en tid men det aptitretande stekoset besegrade min obehagliga känsla.
Köttet och mycket annat handlades ju på ransoneringskort så något frosseri var det aldrig, men förstås ett billigt sätt att dryga ut maten. Det kostade endast litet hö och vatten och ibland vitkål och någon morot.
Korten som blev över har jag fortfarande kvar. Jag kan än i dag känna en sorts avsky över att ha behöva äta upp så gulliga djur.
Dock bidrog det sannorligt till att vi inte led någon nöd under krigsåren. Men visst är det bisarrt att äta upp sina vänner. Det tyckte, en då, knaverdatt från Båtskatan.