Åskan och döden
- Den är långt borta, sa mamma och bredde täcket litet tätare om mig.
- Sov nu i mårrån är hä sol och badväder igen.
Jag kröp närmre intill henne och la huvudet på hennes arm. Hon ville aldrig ligga så nära och jag blev snart av med min huvudkudde. Ett försök att sova var ganska omöjligt. En oro gnagde inom mig. Det var inte bara åskan som skrämde mig. Elden jag sett i farmors hus var hemsk och min undran om mamma kunde dö precis som pappa. Till slut i nattens mörker kom tårarna och snyftningarna väckte min mor.
- Men vo jösse namn jär e vä dä, ha du ont någerst?
- Nä, ja tänk bara att dö kanske dö som pappa.
- Men lilla vän ja är frisk som en nötkärna, upplyste hon och försökte låta förtroendeingivande.
- Tant Teres bruk sjung om en lit’n flick på e lasarett som dödde, kan ja göra hä också? Kan barn dö?
- Jå no kan du hä män då måst dö vara sjuk först å hä är dö et. Såv nö i mårrån käns hä bättre.
De lugnande orden gjorde mig mer avslappnad jag var ju alldeles frisk och så småningom kom han med paraplyet.
Dagen därpå vaknade jag med samma frågor som hade skrämt mig natten innan.
- Men varför dö man då?
- Kroppen bli gammal och årk et nå mer å till slut dö man bara. Hä gå et å förklar på nå anne sätt.
Kanske hade det varit lättare att berätta om livets uppkomst än dess avsked.
- Död’n är en del av live män hä är et så mång såm vill prata om hä, hä gör så ont att mist nån man håll av.
- Lev man åppe himmeln?
- Ja, förmodligen åm man ha gjort sä förtjänst av hä, sa mor och såg litet missmodig ut.
- Vä få träff all såm ha dött å de bästa är att vi få möt pappa, sa hon och log. Då bli allt bra.
- Då vill ja dö i da, sa jag med en viss förhoppning om mötet.
- Dö prata såm dö ha förstånd, mumlade mamma.
- Ska vi gå å fisk å se om vi få åss nå middasmat?
- Ja, åm dö sätt på masken.
Så gick vi ner på kajen och satte oss på Gretas metsten. Fiskelyckan var inte särskilt god och vi gick hem utan fångst sedan vi släppt "hornstaggara" eller småspigg som det heter på Stockholmsfint och en "tjuvstämm" som jag tror var en löja.
Mor gjorde eld i spisen och på glöden i järnspisen gjorde vi sotare av saltströmmingen. Halstret var väl använt eftersom vi ofta åt fisk i alla olika former och smaker.
- Häjna är nästan lika gott som då Jobben stek surströmmingen, sa en belåten och ordentligt hungrig sjuåring. En gång när Folke fått en lax på 17,5 kilo räckte smakbiten till två mål.
- Vi ska gå på bio i kväll så du få nå anne å tänk på, vi ska se Åsa-Nisse.
- Kul, svarade jag men visste också hur sömnig och frusen jag skulle vara när vi gått de tre kilometrarna hem efter bion. Men visst var det värt all möda och jag fick ännu en lycklig upplevelse i min barndom och värd att minnas.
Så jobbar vi med nyheter