Höstarna har en tendens att med åren bli allt gråare, tyngre och tröstlösa. Ljusglimtarna suddas förbi i farten till tisdagshandlingen på ICA. Mörkret sluter tätt som en begagnad kolsäck, stegen blir snubblande efter sista snöfallet som i blandning med kvarvarande lövhögar bildat en livsfarlig matta för stapplande ben och trötta fötter. Solen lyser med sin frånvaro och det blir varken det ena eller andra. Bara grått och en skymt av så kallat dagsljus, vid tre är det helt mörkt.
Höstens vedermödor samlas i en hög utanför fönstret, tankarna får inte fäste i det positiva flödet, här ältas det friskt och oförrätternas hörn fylls av trista tillbakablickar. Framåtandan står och flämtar och nyheter från våra folkvalda gräver djupa hål i fernissan.
Vart tog alla vårens positiva tankar vägen? Nu hasar dom fram på den nattgamla isen och vid nästa väderomslag dyker dom mot botten, saliga de som tror på en framtida frälsning och det tusenåriga riket. Jag passar på det och stickar vidare på min raggsocka för framtida bruk. När strömmen släcks och elbilarna rostar sönder kan det vara skönt att hålla sig varm om fötterna.