Ja,det är min pappa, min älskade pappa. Vi har tillbringat många timmar till sammans i bilverkstan på Storgatan och i bärgningsbilen. Jag var verkligen pappas flicka. Att skriva om pappas bra sidor kan bli långt, min pappa hade bara bra sidor. Hjälpsam, noggrann, inga ovänner och en människa med ett stort hjärta. Han lyfte mig och mamma till skyarna. Vi var hans allt. Pappa skulle ha fyllt 75 år den 24/4, så han har lämnat mig (och min familj) och mamma alldeles för tidigt.
När jag tog förskollärarexamen 1989 hade pappa köpt en krockskadad bil, fixat och lackat den så den var körklar till min examen. Genom åren har jag fått flera bilar av honom. Den sista är den jag kör idag. Och det kommer nog att vara svårt att sälja den dagen det ska göras för jag har ju fått den av pappa, den sista gåvan från honom.
Jag har minnen från pappa när han hade Mercedesverkstan hemma i källaren. Mamma skulle ha inventering på dåtidens Tempo, jag skulle vara med pappa i verkstan. Han hade under dagen varit och hämtat en ny motor på busstationen som skulle sättas in under kvällen. Den kartong som motorn hade legat i blev i ett nafs en koja för mig. Jag hämtade kuddar och saft och fika till mig och pappa. Pappa tog sig tid att krypa in i min koja och fika med mig även fast han höll på att sätta in motorn i bilen. Rätt vad det var så blev det oftast tyst i min lek. Då hade jag somnat i kojan som stod på sidan om bilen pappa höll på med.
Det är bara för nåt år sedan som min tro att pappa vara starkast i världen blev bruten. Jag har alltid trott att pappa orkade lyfta upp motorn med bara sina armar och händer. Så en lördag när jag var hos pappa på Berggården, han tillbringade sina sista två år där, var jag tvungen att fråga pappa hur han fick upp motorn från bilen. Pappa började peka upp mot taket, orden var svaga och få sista tiden, jag frågade om han hade nåt i taket som hjälpte honom att få upp den. Ja, fick jag som svar … med vad då? Då kom svaret från pappa “Spelet”. Jag vet vad pappa menade han hade hade ett spel som han satte kedjor i och sen kunde han dra upp den med en vev eller nåt och på så sätt fick han upp motorn.
Kunde inte pappa komma och hämta mig som han hade lovat så skickade han en taxi. Var det efter skolan så stod det ibland en taxibil vi entrén och chauffören sa “Jag ska hämta Alfs prinsessa”.
Jag skulle kunna skriva en hel bok om min underbara pappa. Jag har redan hunnit sakna hans hjälpande händer i flera år. Eftersom pappa aldrig blev sig själv efter hjärtoperationen för 13 år sedan och först drabbades av Alzeimers och sen Parkinson. Men pappa försökte in i det längsta hålla skenet uppe. Så länge han körde bil så kom han till mig i Rosvik. Han visste att jag behövde hjälp. Jag är ju själv drabbad av en skada så pappas hjälp uppskattade jag enormt.
Vi kommer alla att minnas pappa som en god man. Han var som en hustomte som hjälpte alla men krävde inte något tillbaka. En bekant berättade för mig även om att Alf sa inte alltid så mycket så visste man iallafall vad han tyckte och ville. Han hade en sån utstrålning.
Min pappa kommer jag att sakna enormt mycket nu när han har lämnat jordelivet. Och pappas flicka kommer jag alltid att vara. Älskar pappa nu och för alltid.