Tidningen publicerar en allt annat än trevlig bild av Piteå under 1800-talets senare del. I kontrast till reseskildringar från samma tidsperiod, författade av personer som tillfälligt gästat Piteå och sedan berättat om sina upplevelser.
Gustaf af Geijerstam, författare, dramatiker och samhällsdebattör, gjorde ett nedslag i Piteå under 1890-talets senare del. Intrycken publicerades i Smålandsposten.
– Det var med en egendomlig känsla jag strövade igenom den lilla staden. Den lär vara en aristokratisk stad och en rik stad. Det som slog mig först var frånvaron av gaslyktor och elektriska båglampor. Jag började redan fantisera om de mörka kvällarna och den gamla goda tiden då stadens borgare och fruar vandrade hem från besöken hos släkt och vänner företrädda av en tjänare, som bar den stora lanternan genom de mörka gatorna. Men till sist upptäckte jag ståltrådslinorna, vilka på låga avstånd gick från gatans ena ända till den andra, skriver Geijerstam och fortsätter:
– Det hela var naturligtvis en frukt av min gamla inbillning, att jag icke var i Sverige när jag var i Piteå, har Geijerstam noterat och avslutar med:
– Här vet man hur långt norrut man befinner sig. Man känner det i luften.
Polarisk råhet i Luleå
År 1897 kunde Piteåborna ta del av skriftställaren Louis Passarges intryck av Piteå.
– Piteå är en tjusande, liksom på vågorna flytande liten stad, snygg och prydlig som ingen annan i Norrland, men enslig, tyst och lämnad åt sig själv, berättar Passarge och i likhet med af Geijerstam såg han något aristokratiskt över staden.
– En gång i tiden var den Norrbottens läns huvudstad och landshövdingens residensplats, ägde en förnäm ämbetsmannakår och en talrik militär. Därigenom utvecklades i här redan tidigt en finare umgängeston som vida skiljer sig från den polariska råheten i grannstäderna, särskilt det uppåtsträvande borgerliga Luleå.
Passarge konstaterar att Piteå är på väg att höja sig i handelshänseende och förutspår en ljusare framtid när staden en gång skall få en länk med norra stambanan.
– Den gamla kyrkan ser mycket prosaisk ut, men ett stort, nytt skolhus imponerar istället desto mer. Promenaden genom den lilla staden tar inte lång tid. Gatorna, husen, allt är så nätt och prydligt att man ovillkorligen inte har något att göra än hålla allt pyntat och väl ordnat.
En värld för sig
Samma år publicerades en skildring i Nya Stockholms Posten, undertecknad av Johannes K.
– Piteå skärgård, den närmaste omgivningen och jämväl den lilla staden har stort släkttyckte med den småländska kusten och staden Västervik. Den är stilla som var dag vore en puritansk söndag. Rent och snyggt är det överallt. Praktbyggnader finnas inga, men man kan ej undgå att fästa avseende vid det välstånd, den vänlighet och snygghet som lyser ur varje fönster.
Johannes K klargör att Piteå utgör en värld för sig med alla betingelser för den timliga existensen och nämner speciellt den gästfria befolkningen.
Författaren, redaktören och jägmästaren Hugo Samzelius gjorde något år tidigare en tur till Piteå, vilket han berättar om i Ny Illustrerad tidskrift.
– Det lilla Piteå gör med sina många magasin vid kajen, sina i allmänhet oansenliga trähus och sin lantliga belägenhet ett gammaldags trevet intryck.
Samzelius fångas av lyktorna som vintertid hissats ner från boningshusen och som gnisslande för blåsten hänger på sina tvärs över gatan spända trossar.
– Där de alldels som de ännu äldre ”tennknapparna” och ”vargögonen” i julmörkret ej mäkta lysa så många famnar åt sidorna, skriver Hugo Samzelius och tycker sig vara försatt till sedan länge svunna tider.
Storögda och rosenröda
Den berömde amerikanske poeten och reseskildraren Bayard Taylor besökte också Piteå. 1857 publicerade Taylor boken Northern Travel och 1880 fick Piteborna ta del av skildringen av Pitebygden. Den mångbereste mannen trodde att han vid ankomsten skulle möta död och förintelse. Istället finner han framför sig njutningen av ”den sällsyntaste och mest förtrollande skönhet”.
Han fångas av Piteås kvinnor, som ju låtit tala om sig genom tiderna.
– De är så storögda och så rosenröda om sina kinder såsom morgonen, så smärta, men dock kraftiga till sin gestalt, som de unga tallarna i deras skogar och enklare, lättsinnigare och naturligare människor har jag aldrig någonsin sett. Under det jämna lugnet i dessa blå ögon och ofärgade, vackra ansikten brinner det galna bärsärkarmodet, som ej få än råkar i låga, men så snart detta inträffar är fruktansvärt som blixtar.
Eller, som det står i ett resebrev från 1881, vilket skrevs under en båttur mellan Luleå och Piteå:
– Nätta, vackert målade husrader möta ögat överallt i Piteå. Ej sällan ser man mellan husen en lummig trädgård med ofta hundraåriga björkar. Sådant ger Piteå en idyllisk anblick vartill även bidra invånarnas synbarliga kärlek till blomsterodling.
Piteå – en stad med ett ”rent fäaktigt utseende”
En stinkande kanal som flyter genom Piteå, där besökarna måste hålla sig för näsan. Ben efter flugor och spindlar som hänger i spindelväv inne i kyrkan. Invånare som släpper ut korna genom portarna efter stadens gator för att de själva skall söka sig till betesmarkerna. – Staden får rent av ett fäaktigt utseende, konstaterar tidningen Norrbottens Posten.
Ett stort, nytt skolhus imponerar på besökaren, konstaterar skriftställaren Louis Passarge. Högre allmänna läroverket, numera Christinaskolan, blev klart 1894.
Foto:
Så jobbar vi med nyheter