Palmsöndagen är inledningen av påskberättelsen och ger oss en glimt av vad som ska hända. Jesus rider in i Jerusalem på en åsna, men det sägs och tänks mycket annat som får sin rätta betydelse först vid en senare tidpunkt. Ett drama ligger framför oss, ett som kanske flera av oss upplevt många gånger, kanske i en serie av gudstjänster eller genom texter som vi så småningom känner igen rätt bra. Vi vet liksom ”hur det går”. Men att än en gång, genom de odödliga texterna – uppleva påskens drama, är något som jag tror att vi kan önska både oss själva och varandra. Från skärtorsdagen, den sista måltiden, Getsemane och Golgata, till påskdagens morgon och den tomma graven.
Du kan med fördel följa påskens drama i TV och radiogudstjänster, eller kanske i en kyrka i din närhet. Du vet kanske hur det går, men dramat är ständigt aktuellt – och, det är på riktigt. Påskens drama bär oss idag och långt in i evigheten.
Jesus vandrar vägen till korset, och hela påskveckan inleds denna dag - imorgon börjar stilla veckan. Precis som nu var det då politik, maktbegär, och inskränkthet som gjorde att människor tvingades lida, att Jesus avrättades. Här visar Jesus på en möjlig väg i allt detta: kärlekens väg, och vägen till korset blir det yttersta tecknet på kärlek. Korset som vi kanske ibland bär om vår hals är alltså kärlekens symbol - och i kärlekens innersta väsen finns just dessa ord: ”- du är inte ensam.” Palmsöndag och första advent - samma text, samma intåg, samma palmblad. Men olika situationer och ändå den samma: Jesus kommer, befriaren är här. Gud vill vara med oss - och i lidandet är ingen ensam! Tack, Herre för det!