Ung på 1950-talet

e Första gången jag kom i kontakt med en cigg var i 13-årsåldern. Det fanns en toalett vid busstationen som låg där Sundsgatan nu är. Vi klev av bussen och gick direkt in på toan, drog fram tändstickorna och Siv höll med cigaretterna Boy eller Bill och så skred vi till verket.

Vi höll ciggen mellan tummen och peken och var tuffast i stan. Det snurrade i skallen och vi mådde illa. När illamåendet lagt sig skulle vi göra stan.

Vi nästan sprang upp mot Storgatan i iver om att uppleva allt. Vi gick gata upp och gata ner, bilarna smög fram längs gatan och ibland stannade några pojkar och ville bjuda på en åktur. Oh, så spännande.

Första gången jag blev kysst sa kavaljeren:

- Varför besvarar du inte mina kyssar?

- Åh herre gu’, tänkte jag och ville falla död ner på marken av det jag skämdes. Jag visste ju inte hur man skulle kyssas!

Skammens täcke lindade in mig i ett självförtroende som var på noll.

Det var olika klassindelningar på oss ungdomar. På Aveny gick stadsborna och de som "tycktes vara". På Cecil var vi som kom från utkanten av stan. På Centrum kom de som gillade Stan Gets, Gene Krupa och Duke Ellington och Ella, jazzfrälsta så att säga. Det hände att vi besökte Perudden men inte särskilt ofta. Mest åkte vi med BD 10487 upp och ner för Storgatan.

Vi pussades och blev förälskade. Ofta var kärleken densamma men föremålen skiftade. Det var så härligt att vara ung och ha hela livet outforskat framför sig. Det var på Cecil jag först hörde Bill Haileys rockband och det var vad ett ungt hjärta behövde. Det var fart och fläkt och en enormt bra orkester. Sedan kom förstås The king, Elvis. Elvis eller Tommy? Jag var Elvis från första stund.

Gunnar Viklund och Kakka Israelsson, The Platters och Engelbert Humperdink fick mindre plats i våra hjärtan.

M förlovade sig med George, S gjorde slut med Åke, jag hade träffat T.

En kväll krockade vi med "Smygen" på Rådhustorget. Jag slog i knäna och svimmade och när jag vaknade stod Mona lutad över mig och undrade hur det var. "No är hä bra", sa jag och så fortsatte färden som om inget hade hänt.

Gullveigs pappa hade dött och hennes mamma Montana hade gjort en stor målning i svart där pappan kunde urskiljas i litet ljusare nyans. Den gjorde stort intryck på mig, kanske därför att jag själv upplevt en förlust av min egen far.

Det var där jag blev bjuden på middag med genomgående grönsaker. Det var gott trots att jag inte ätit så många olika sorter förut, stämningen i det hemmet var bohemisk men respektfull.

Så småningom kom deportationsordern och vi var många som blev tvungna att flytta till Stockholm. Åsa, Gullveig, Ingalill, Mona, Siv, Majlis och jag plus en massa andra.

Sorglig men sant.