Efter att först ha svarat långsamt och eftertänksamt på alla frågor blir han en stund in på intervjun lite mer motsträvig. Han vill inte gärna diskutera sin roman i detalj, allra minst symboliken. Han berättar att han vägrar svara på vännernas frågor om vad som händer, egentligen, och vill minst av allt lägga sina egna tankegångar som ett tvingade raster över läsaren.
Stefan Spjut säger att han är en person som helst gör som han vill, även om han blivit tvingad till en del nyttigt kompromissande efter att ha fått två barn.
Men att det skulle finnas några djupt personliga skäl till att han redan som 19-åring började skriva om en ensam gubbe är inget han vill gå med på utan vidare.
- Nej, jag kan bara gissa, och det är klart det finns sidor av mig själv... men jag har inte funderat så mycket på det. Jag tror man ska vara försiktig med att gräva med de analytiska instrumenten i sig själv, jag tror det kan fördärva. Om jag har vissa "issues", sådant jag borde reda ut, så är jag försiktig med det. De är mitt kapital. Strindberg talade om alla sina äktenskap och uppbrott som kapital. De konflikter man bär på ska man vara rädd om. Emotionella knutar ska man inte slita i utan snarare olja in... Äh, jag vet inte.
- Det roliga är att jag nog spelat tio gånger mer dataspel än de här ungdomarna som blev upprörda av krönikan. De befinner sig i en subkultur som fått marknaden på sin sida och de tror att alla som kritiserar spel inte själva har spelat. Jag har sabbat så mycket av mitt eget liv genom att bara spela, det är något jag sörjer. Dataspel är det roligaste som finns men det leder absolut ingenstans. Det är omoraliskt att försjunka i den där världen för att den är så tidskrävande. Ibland blir jag rädd för att
virtualiteten är vårt öde.
Romangubben Göstas kontakter med omvärlden är allt annat än virtuella, däremot begränsade till fiskar, fåglar och en katt. Gösta jämför det mesta, till och med Jesus, med olika fiskar. Även om han ibland träffar sin granne, småbrukaren Alvar Löt, har han knappt haft sex ens med sig själv och det är förstås ingen slump att "Robinson Crusoe" är den enda roman han äger.
Språkligt är han en passionerad vän av det gammelsvenska. Den gamla fiskar- och småbrukarmiljön har givit honom tillåtelse att återuppliva en mängd ord som hör den världen till, uttryck han hittade för länge sedan då han plöjde folklivsskildringar från skärgården.
- Jag vet ju att det svenska språket är så ofattbart rikt, med ord och möjligheter som riskerar försvinna. En sådan mening som att "brånga båten i en ona" till exempel, för många är den obegriplig, men för människor förr i skärgården är den inte det.
- "Höttor och skrabb", det är sådant som fastnar i nätet, små snäckor och liknande. Jag vet inte vad som skiljer en hötta från en skrabb, men det gör inget. Det är fint.
Stefan Spjut
Namn: Stefan Spjut.
Född: 1973.
Sysselsättning: Kritiker, lektör, författare.
Aktuell: Debuterar med romanen "Fiskarens garn".
Bor: Strax utanför Stockholm.
Uppvuxen: Född i byn Skå utanför Ekerö, Stockholm.
Familj: Sambo och två barn.
Läser just nu: "Urminnes tecken" av Kerstin Ekman.
Favoritförfattare på svenska: Harry Martinson, Torgny Lindgren, Carl Michael Bellman, Sara Lidman och Kerstin Ekman.