Där stod också: "Boken om Pippi Långstrump, nedtecknad på begäran av min dotter Karin av hennes moder". Ingen dålig tioårspresent, kan man tycka i efterhand.
För första gången finns nu detta manus utgivet för alla att läsa. Litteraturvetaren och Pippi-experten Ulla Lundqvist fick manuset på sjuttiotalet, när hon arbetade på sin doktorsavhandling om Pippi.
Mer av en clown
- Jag blev så paff när Astrid plockade fram den. Jag visste att det fanns en refuserad version av boken, men att hon hade den kvar... det var ju en guldklimp för en forskare. Jag kände att jag blev fil doktor bara jag tog i den, säger Ulla Lundqvist.Manuset som hon fick av Astrid Lindgren var samma manus som Bonniers refuserade - förmodligen en av historiens största felbedömningar.
- Det var oerhört intressant läsning. Jag såg omedelbart att det var en relativt stor skillnad, och jag började förstå varför Bonniers inte vågade publicera den, säger Ulla Lundqvist.
För den ursprungliga Pippi var betydligt mer burdus än den Pippi som sedan såg dagens ljus. Ur-Pippi ber aldrig om ursäkt och visar färre känslor. Ur-Pippi är grövre i mun. Ur-Pippi käftar emot ännu mer än den "riktiga" Pippi. Ur-Pippi är mer av en clown.
- Den första Pippiboken blev ju litterärt mycket bättre av att omarbetas. Pippi blev en mer tilltalande figur. Det här lite mer vemodiga draget - att hon är ensam, att hon faller i gråt över en död fågelunge, att hon blir ångerfull över att hon betett sig väldigt oskoligt i skolan - allt det där gör ju att hon är lättare att ta till sig.
Mindre absurd
Som exempel nämner hon ett tal som Pippi håller till sig själv på sin födelsedag. "Mina damor och herrar!" börjar hon och fortsätter: "Oförberedd som jag är kan jag ej annat än beklaga Erik XIV. Erik XIV var en stackars kung, som levde kasper för länge sen i Sverige. Sverige är mitt allt på jorden. Jorden är ett litet klot, som så fort det finns planer trillar runt omkring solen."Men så var ju heller inte Astrid Lindgren så erfaren som författare 1944. Hon hade givit ut en bok, "Britt-Marie lättar sitt hjärta", men var fortfarande oprövad.
- Jag tror att omarbetningen av Ur-Pippi var ett slags universitet. Hon lärde sig att behärska sina uttrycksmedel. Och denna fingerspitzengefühl bar hon med sig genom hela sitt skrivande.
Fast trots att manuset slipades och gjordes mindre provokativt, möttes det av en flodvåg av kritik. Mest känt är väl pedagogikprofessorn John Landquists generalangrepp i Aftonbladet. Där skrev han bland annat att det enda beståendminnet av boken var "förnimmelsen av något obehagligt, som krafsar på själen".