Det började brinna i en kyrkstuga tillhörig hemmansägarna Carl Andersson, Axel Sundberg och K. A. Carlsson, Rosvik. Branden, som illustrerades med en skiss och en blygsam trespaltig rubrik i tidningen, spred sig snabbt och fick en förödande verkan.
Byarnas möten
Ungdomshelgen, en byarnas möten, när bygdens ungdomar vallfärdade till Öjebyn och fick möjlighet att träffas, hade avslutats. Under någon dag hade området levt upp. Fönsterluckorna öppnats och gatorna fyllts med människor. Ungdomshelgen hade gett tillfälle att kombinera nöje, marknad och samvaro med släkt och vänner. I denna miljö, med sin speciella dragningskraft, har mycket hänt genom århundradenas gång. Där glädje och sorg spelat sina melodier, i dur och moll. Samtidigt har det dramatiska i människolivet funnits med rikt mått.
Under helgen hade framförallt unga som var konfirmerade, men inte gifta, samlats. Nattfrierierna var ungdomshelgens höjdpunkt. Pojkarna sov hos flickorna om nätterna, man ”låg i lag”. Pojkarna fick ”språka sig in” eftersom flickorna hade låst dörrarna. Flickor fann ibland ett nöje i att låta dem böna och be i hopp om att bli insläppa. Blev pojkarna nekade fick de prova nästa stuga.
Nattfrieriet var oftast ett oskyldigt nöje, som sällan innehöll sexuella förbindelser.
Observerade eld
Vid brandtillfället, natten mellan den 5 och 6 oktober 1913 låg kyrkstaden tyst och öde.
I den kyrkstuga där branden började hade tre flickor och en pojke huserat. Ett par personer hade under sena kvällen passerat förbi byggnaden, under en promenad. De observerade att det lyste i ett rum på övre våningen, men hyste inga misstankar eftersom de trodde att någon dröjt sig kvar och hade en fotogenlampa, ett ljus på eller att det brann i någon öppen spis.
Mitt i natten väcktes alla närboende av ett väldigt oväsen. Det slogs hårt på fönster och dörrar. Hustrun till han som ringde i kyrkklockorna, Augusta Lundberg, var den som försökte få liv i de sovande, få dem att komma ut och hjälpa till att släcka den brand som upptäckts, och som någon slagit larm om. ”Elden är lös” var rop som ekade mellan stugväggarna. Elden hade fått fäste i det torra trävirket samtidigt som mörk rök steg mot skyn. En förödande kyrkstadsbrand var ett faktum.
Ringare Lundberg själv stod i kyrktornet och klämtade oupphörligt i klockorna för att kalla man ur huse, framförallt brandmanskapet.
Eldskenet lyste upp hela Öjebyn och sågs även från annat håll, bland annat från Norrfjärden.
Hopplös uppgift
Det våldsamma förloppet, elden spred sig snabbt mellan stugorna, innebar att det blev en skräcknatt för Öjebyborna. Brandchefen, skräddarmästare Öhman och hans manskap, som fick det verkligt hett om öronen, uppbringade alla brandredskap som fanns att tillgå, men insåg ganska snart att de hade att kämpa inför en hopplös uppgift. Vattentillgången var inte den bästa. Inga pumpar fanns vid gårdsbrunnarna varför vattnet fick ösas upp ämbarsvis ur sockenkällan bredvid häktet, där kyrkstadens servicebyggnad nu är belägen. Brunnen tömdes snabbt. Sedan tvingades brandmanskapet köra vatten från Båtskatan, en bra bit därifrån.
På en timme hade 30 kyrkstugor brunnit ner. Elden spred sig sedan vidare till den fasta bebyggelsen. Bagare Ekmans, slaktare August Petterssons, bageriidkerskan Anna Hesselgrens, bageriidkerskan Blombergs, änkefru Amanda Baudins hus samt ett antal uthus jämnades också med marken.
Tingshuset kunde räddas. Mycket tack vara att en björkallé bromsade upp eldens framfart och att brandmanskapet fått tillgång till ett av stadens brandsegel. Det fästes på tingshuset och fick sedan begjutas med vatten.
Den Bromanska fotoateljén revs ned. Därmed lyckades man åt ett håll stoppa eldens spridning.
Svåra betingelser
De frivilliga brandmännen arbetade under svåra betingelser.
–Alla deltagare under brandchefen Öhmans ledning ådagalagde raskhet, rådighet och villighet, trots kylan och andra omständigheter, konstaterade tidningen Norrbottens Allehanda.
Det fanns ett tag sammanlagt åtta brandsprutor på plats, fyra tillhörande socknen, en statens järnvägsbygge, en från Munksund samt sprutorna 2 och 4 från staden, enligt ett referat från branden.
Vattnet blev bara ånga i den fruktansvärda hettan.
Branden förde också med sig att stora delar av Öjebyn blev utan telefonförbindelser, då tre telefonlinjer förstördes.
Stugorna var oförsäkrade. Även de andra fastigheterna, där lyckligtvis alla hann rädda sig ut, som brann ner var lågt försäkrade varför alla fick vidkännas stora förluster. Släckningsarbetet pågick i flera dagar, enligt samtida vittnen.