Jag åker vidare för att strax kunna vika av mot Östhammar.
Då, på bara några få minuter och efter bara någon ynka kilometer slår vädret om så snabbt, totalt, och nästan brutalt att man knappt hunnit reagera. Och från att ha svettats i bilen med rutorna till hälften öppna, vräker så regnet ner och slår mot taket som en kulspruta. Rutorna immar igen, jag fortsätter köra någon minut och så har jag har turen att hitta en parkeringsplats. Stänger av radion och slår av mobilen. Det smäller och dånar och dagen som alldeles nyss var ljus och solig har förbytts i mörker som lyses upp av blixtar.
Det forsar på marken. Allt på bara ett fåtal minuter.
Jag känner att tröttheten smyger sig på, och samtidigt som det smattrar mot bilen som bäst sluter jag ögonen och drar rätt snart iväg in i en tillfällig, men säkert välbehövlig paus.
Sommarregn som slår mot ett tak, kan det finnas något mer sövande?
Några minuter senare är allt över. Jag vaknar till och ser att ljuset återvänt. Det forsar vatten på vägen. Jag går ut ur bilen och upptäcker att luften känns svalare.
Kollar min gamla karta och bestämmer mig för att fortsätta någon mil till på denna väg som leder upp mot Norrtälje. Jag låter bli Östhammar denna gång, utan tänker mig att så småningom med kartans hjälp söka mig in på någon riktig småväg. Det går vägar hit och dit, fram och tillbaka, alla med olika betäckningar. Vilken ska jag ta, och hur ska jag köra sedan?
Efter ca en halvtimme viker jag så av från den väg jag åkt de senaste timmarna. Vägnumret är 280 och går ner mot Rimbo och sedan ut på E4:an om man så vill.
Det är en härligt smal och rätt otrafikerad väg. Jag åker lugnt fram och lyssnar på mitt “road tape", och nu är det gruppen XTC och låten “Grass" som pumpar från högtalarna.
När jag kört i ungefär en mil på den nya vägen ser jag så någonting som får mig att helt tappa tid och rum.
Jag tror absolut inte mina ögon. Det kan bara inte vara sant. Inte alls.
En byggnad som går i vitt och rött. Ett stations-hus och en liten verkstad. Två stycken pumpar, samt ett litet pump tak.
Jag har stannat framför en fullt intakt, fruktansvärt vacker, och helt osannolik Esso-station.
Jag förstår ingenting. Trodde att alla dessa mackar var utraderade, omskyltade till Statoil, eller jämnade med marken.
Men här står en helt ofattbart snygg liten station, precis som om tiden stått absolut blixt still.
Esso som bensinbolag i Sverige, försvann 1987 sedan de köpts upp av Statoil, och sedan var de ett minne blott.
Men här, på den lilla smala och krokiga vägen står en station kvar, helt intakt och snygg så man baxnar.
Jag ser två män inne i verkstaden och går ut. Stationen byggdes 1963 och köptes aldrig upp av något annat bolag då Esso försvann. Men macken fick stå kvar, precis som den var, som ett minne av en inte alltför länge sedan svunnen tid.
Jag går runt och fotar från alla möjliga och omöjliga vinklar och kan inte förstå hur jag kunde ha så otroligt tur att jag valde just denna väg.
Jag står länge och bara tittar. Att jämföra detta med de “bensinstationer" som uppförs i dag går omöjligen att göra. Här såldes bensin och olja. Fläktremmar och tändstift. Glass och Festis. Här fanns nog en kille som kom ut till bilisten, gjorde honnör, fyllde luft i däcken, torkade vindrutan och fyllde i önskat antal liter bensin.
I dag har man tur om bensinvaruhusen ens har bensin. Men korv och dvd-filmer kan man köpa hur mycket som helst.