Adrian Stålberg lämnade Sverige 1926 och Emil Nordlund åkte iväg 1911. De for säkerligen för att få en chans till en bättre utkomst och därmed göra slut på fattigdom. I Sverige var alla noggrant bokförda och kontrollerade. I Amerika och Kanada såg det annorlunda ut. Den som kom dit kunde byta namn och faktiskt försvinna, starta på nytt eller bara gömma sig. De två Norrfjärdenborna var bara ett par av många svenskar som tog den chansen.
Det har inte varit helt lätt att spåra de försvunna Norrfjärdenborna, eftersom de inte lämnat många livstecken efter sig. I bägge fallen kan konstateras att det inte lyckades så bra för dem i Kanada. De blev bägge kvar och vilar nu i sitt nya hemlands jord, efterlämnade sina ättlingar i Sverige.
Lämnade sina barn
Adrian Stålberg blev i ett lyckligt äktenskap änkeman vid 33 års ålder, med fyra barn. Makan Vendla, född Malmström, avled i barnsäng samband med yngsta barnets födelse. Äldsta barnet var då 14 år.
Eftersom den nyfödda ansågs som liten och klen och ingen trodde att hon skulle överleva fick Stålberg 14 dagars dispens med gravsättningen av hustrun. Tanken var att lägga barnet på moderns arm och de bägge skulle begravas tillsammans. Men den nyfödda visade sig vara starkare än man trodde. Med hjälp av fetvadd och varmvattenflaskor överlevde hon.
Eftersom Adrian Stålberg inte ansåg sig ha möjlighet att ta hand om den yngsta, som döptes till Ingrid, gick han omkring i gårdarna och frågade om någon ville ta hand om henne. Grannfamiljen, Amandus Lundmark och hans hustru, vilka hade fostrat 12 barn, öppnade sitt hem för den nyfödda. Där blev hon väl omhändertagen under hela sin uppväxt.
Två år senare brann Adrian Stålbergs hus ned till grunden. Med eget arbete och grannars hjälp byggdes ett nytt hus där Stålberg, enligt uppgift, i bron göt in orden ”Var glad alla dar, hjärtat ingen vinter har”.
1926 beslutade han sig för att emigrera. I samma veva åkte även två av hans svågrar Anselm och Sanfrid Malmström till Kanada. Hur Stålberg då tänkte vet ingen, men kvar i huset i Harrträsk lämnade han sonen Ingvar 17 år, döttrarna Ingeborg, då 14 år och Linnea 12 år att ta hand om sig själva. Utan goda grannars hjälp hade de inte överlevt.
Väl över i Kanada hörde Stålberg inte av sig mera till sina barn eller andra anhöriga i Sverige. Någon ekonomisk hjälp kom heller inte.
Även sonen försvann
Enligt vad som berättas tyckte Adrian Stålberg om att ”springa med bössan”. Han var en inbiten jägare. Intresset för jakt var förmodligen en av anledningarna till att han sökte sig till de stora skogarna i Kanada.
Det dröjde många år innan de närmast anhöriga fick veta mera om den försvunne fadern. Detta i samband med hans dödsfall.
Av tillgängliga uppgifter framgår att Adrian Stålberg avled 61 år gammal den 2 mars 1950 i det lilla gruvsamhället Flin Flon på gränsen mellan Manitoba och Saskatchewan. Det uppges att han levt under mycket små omständigheter.
Av emigrantregistret framgår att sonen Ingvar två år senare reste över till Kanada. Inte heller han hördes av mera. Han har, av vad som framgår av kanadensiska uppgifter, gift sig med en kvinna vid namn Drotty.
Dottern Ingrid, det enda av barnen som fortfarande är i livet, har inget som helst minne av sin far. Däremot säger hon sig ha ett minne av att hon i Harrträsk var med att vinka av sin broder Ingvar, när denne åkte iväg.
Huruvida Adrian Stålberg och hans son Ingvars vägar korsades i Kanada framgår inte.
De två svågrar Stålberg hade i Kanada hörde inte heller av sig speciellt mycket till Sverige. En av dem var dock på ”hembesök” år 1963. Det var nog också de som förmedlade en del paket med presenter till systerns yngsta barn, som bodde hos familjen Lundmark.
Ville komma hem
Dotter Ingrid, senare gift Andersson, berättar att hon under sin uppväxt ibland hälsade på hos en granne, Hanna Nordlund, som drabbats av samma öde. Maken övergav henne och tre små barn. Dessutom var hon gravid när han stack.
Emil Nordlund fanns 1911 registrerad som inflyttad till Prince Albert Saskatchewan. Han hjälptes där till ett jobb hos en familj som tjänare för att sedan 1916 återfinnas i samma befattning hos en familj vid namn Church.
Till slut försvann Emil Nordlund ur familjens liv. Den trogna äkta hustrun i Norrfjärden förblev ensam.
Även hos familjen Nordlund reste en son, den äldste, Einar, till Kanada för att söka reda på fadern. Även han blev kvar. Einar Nordlund gjorde dock ett återbesök i Sverige i början av 1960-talet.
Einar Nordlund sökte senare reda på fadern. När de möttes meddelade fadern att han inte ville ha med sonen och familjen att göra. Mot slutet av sin levnad hörde han dock av sig till sin hustru i Norrfjärden, som säkerligen blev förstummad, och undrade om han fick komma hem till Sverige. Hon som för familjens försörjning bland annat fått gå dagsverken och arbeta i prästgården i Norrfjärden. Det var någon gång i början av 1950-talet.
–Visst får du komma tillbaka till Sverige, men inte till mig, lär hennes svar ha varit
Sedan hördes han aldrig av mera. Det finns uppgifter att Emil Nordlund skall ha avlidit 1957.
Det var inte helt ovanligt att män stack iväg från fru och barn, på samma sätt som Emil Nordlund, och i folkmun blev kvinnorna hemma kallade för ”Amerikaänkor”.