”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.” ibland är det bra att vi kan låna ord från någon annan, i detta fall Göran Tunström. För det är svårt att förmedla vad vår mamma har betytt för oss, vi saknar och sörjer men är samtidigt glad och tacksam för att vi har fått ha henne i 95 år. Vi har tappat en mamma som alltid funnits och som varit delaktig i allt som skett i våra liv. En mamma som var engagerad,glad och förnöjsam över att få dela vardagligheter och glädjeämnen, men som också funnits som ett osvikligt stöd vid motgångar.
Mamma var alltid en stöttepelare i familjen och hon gav oss alltid av sin tid och sin villkorslösa kärlek.
Mamma var medveten om att hon kommit till slutet av sitt långa liv, och många blev de minnen som hon och vi döttrar återberättade vid hennes bädd, under hennes sista dagar. Om saknandet och sorgen efter vår pappa Göte, hon talade om hur tacksam hon varit för deras långa äktenskap och hur lycklig de varit tillsammans. Hon uttryckte också hur nöjd hon var med sitt liv och hennes glädje och stolthet över sin flock, barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Hon sörjde över att hon inte kunde få se barnbarnsbarnen växa upp, men trodde, typiskt för henne, att de skulle bli något alldeles extra…
Vi har haft väldigt roligt med vår mamma, hon var slagfärdig och hade en ganska burlesk humor. Vid en sjukhusvistelse frågade en läkare om hon var allergisk mot något: då svarade mamma, ja mot läkare! Hon ville inte vara borta länge hemifrån, så det var en prövning på senare år, då hon drabbades av flera benbrott med sjukhusvistelser som följd. Hon älskade sitt hem, hon tyckte om att baka och städa. Att bli bjuden på fika hos henne var ingen småskalig upplevelse, vid jul kunde det finnas minst 15 sorters kakor. Hennes recept på mjukkaka finns spridda i bygden, och när man bakade så skulle det vara riktigt smör och i mjukkakan skulle man ha kokt kall potatis. Hon hade oftast helt rätt i sina uppfattningar och resonerade med stark inlevelse och eftertryck.
Både pappa och mamma var av de förnöjsamma slaget, vi växte upp i ett hem som präglades av trygghet och med stark familjekänsla. Stugan i Tjärliden var målet för helger och semestrar, där vistades vi hela somrarna. Pappa höll på med sin skog och fiskade på sjön och mamma tyckte om att handarbeta och att läsa, samt att hon lade ned mycket tid och omsorg kring matlagningen. Hon tyckte om att göra stora paltkok och utfodra sin växande familjeflock. När det var måltider ringde mamma/mormor i koskällan så det ekade över sjön och då gällde det för alla att snabbt infinna sig till bords.
Att bli mormor var en stor milstolpe i hennes liv, hon fick glädjas över fyra barnbarn som hon ömsint och gärna tog omsorg över. Barnbarnen har många fina minnen, det årliga pepparkaksbaket, sagostunder, när de fick hjälpa till att vårstäda stugan och alla små utflykter med fikakorgen packad. Mamma älskade rutiner och traditioner, saker skulle göras på rätt sätt och gärna upprepas år efter år.
Vi kommer att vårda våra minnen av en fantastisk mamma.
Nu är det dags att säga farväl, med både tårar av sorg för att hon nu inte finns hos oss, men också med tårar av glädje för att vi fått ha henne i våra liv, som mamma, mormor, gammelmormor och svärmor.