Pite-Byske en av de äldsta Markbygdsbyarna

Namnet efter den mycket markerade höjdsträckning som kännetecknats av tät, alltså mörk skog. Vad som är Svartliden och vad som är Fagerheden före 1820-talet är närmast omöjligt att säkert säga. Bland de första, kanske den förste som bosatte sig i det som kallades för Svartliden hette Nils Jonsson, född 1752, med hustrun Maria Persdotter Blanksvärd. Nils var soldat och hon var soldatdotter. Han står sedan antecknad som barnalärare i Roknäs.
Makarnas tre första barn föddes i Roknäs, men dottern Catarina föddes 1795 i Svartliden. Hustrun dog 1808 och Nils 1809.

Pite-Byske är en av de äldsta Markbygdsbyarna. Redan på 1640-talet bosatte sig de första människorna här. Troligen i samband med att man 1634 upptäckte att det fanns silver i Nasafjäll, högst uppe i Piteå Lappmark. För att kunna forsla malmen ned till kusten anlades en transportled som bland annat gick förbi Gråträsk, Ersträsk, Keupan, Lillpite ned till Öjebyn. 1643 ändrades transportleden så att den istället drogs ned mot Forstkåge och Skellefteå.
Det är troligen orsaken till att Pite-Byske började befolkas så tidigt. Något namn på dessa personer har jag inte. Dessa transportleder, synnerligen anspråkslösa vägar har kallats för Kristinavägen efter drottning Kristina som kröntes till drottning 1650. Enligt en skröna sägs det att hon någon gång skall ha övernattat i Pite-Byske, vilket med största sannolikhet är helt fel. Hon var 8 år när man upptäckte silverfyndigheten, 24 år när hon blev drottning och 28 år när hon abdikerade. Det fanns ett talesätt bland de så kallade "finare folket" som hette: norr om Dalälven trivs inte kräftor och adel, vilket säger en del om vad man tänkte om Norrland. Hon sägs också ha varit helt ointresserad av norra Sverige.
Den förste namngivne personen som bott i Pite-Byske hette Olof Jakobsson, som gifte sig med Elsa från Gråträsk. När hon dog gifte han om sig med Karin, också från Gråträsk. Finns även flera i byn som hittat sin partner i Gråträsk. Den då nedlagda Nasafjällsleden underlättade nog kontakten mellan byarna.
I slutet av 1700-talet fanns det 2 hemman i Pite-Byske med i mantal satt jord. Nu finns där 5 hus, samtliga obebodda. Av de tidigare uppräknade gamla byarna är det endast 4 som är bebodda året runt.

Före 1640 hörde såväl Arjeplogs som Arvidsjaurs församlingar till Pite-församlingen. Efter detta år avskildes dessa från moderförsamlingen, men fortfarande var det en jätteförsamling som skulle skötas om av tre präster. Om man betänker att den omfattade Älvsbyn, Piteå, Norrfjärden, Hortlax och den vidsträckta Markbygden upp till Gråträsk, så förstår man att dessa tre präster hade en mycket tung arbetsbörda. Det var ett område med usla vägar, tidvis endast stigar och med flera vattendrag att ta sig över.
Den totala arealen omfattade 32 kvadratmil. Detta stora pastorat delades så småningom upp i flera församlingar. Först var Älvsbyn, 1894, Piteå, 1901, Norrfjärden, 1905 (Kyrka, 1913), Hortlax, 1918 (kyrka, 1917).
Det totala antalet människor 1805 i Piteå socken var enligt Valfrid Cederlunds bok "Med Öjebyn i centrum", 7 640 personer. 10 år senare, 1945 var antalet 28 371, alltså en ökning med 20 731.

Pite-Byske en av de äldsta Markbygdsbyarna

Rune Bergman, Piteå, avslutar här sin rundvandring i Markbygdsbyarna. Tidigare avsnitt har varit införda 5 och 7 oktober.