Det var som en tyst överenskommelse. Ingen fick yppa ett ord om familjehemligheten.
När Idas mamma öppnade ölen hostade hon alltid till för att dölja det pysande klickljudet. Hon gömde ofta ölen i en kopp och när hon var för bakfull för att gå till jobbet skyllde hon på att dottern var sjuk.
– Barn förstår så mycket mer än vuxna tror. Även om jag inte insåg att mamma var alkoholist så förstod jag att det var något konstigt, en hemlighet som jag inte fick berätta om. Jag trodde jag var ensam i världen om att leva så. Jag har inga syskon och ingen kontakt med pappa. Därför blev det bara jag som fick bära hemligheten.
Ida blev en mästare på att ljuga och lögnerna tråcklade ihop sig till ett ohållbart nystan. Hon täckte upp, skyddade och gjorde allt för att ingen skulle få veta.
I skolan såg hon till att bli omtyckt, framför allt av vuxna och det var viktigt att framstå som duktig. Hon var artig, bra i skolan, snäll och hjälpsam. Ingen fick ana vad som skedde hemma i lägenheten. Men varje dag när hon satte nyckeln i låset hade hon ont i magen. Skulle mamma redan vara full? Eller skulle det vara en bra dag, då mamma var glad och lagade mat?
– Barn till alkoholister blir experter på att känna av stämningar, på att anpassa sig som kameleonter efter omgivningen. Jag hörde direkt när jag kom innanför dörren om mamma var full, jag hörde det på andetagen och på rösten. Då hände det att jag bara smög förbi och slank in på mitt rum i stället.
Ida började spendera allt mer tid hos kompisar, allt mindre tid hemma.
– Hos min bästis var allt helt annorlunda. Hennes mamma bakade bullar, städade och lagade mat. För mig blev det tryggheten och räddningen. Jag blev överlycklig om de frågade om jag ville stanna på middag.
Ida var skicklig. Ingen vuxen anade något, i alla fall var det ingen som frågade. Hennes mamma arbetade, gick på kvartsamtal och var utåt sett som vilken mamma som helst. Det var bara inom hemmets fyra väggar hon förändrades.
– Kvinnliga alkoholister döljer ofta sitt drickande hemma och isolerar sig på grund av skam. Men det går ut över barnen eftersom ingen ser vad som faktiskt sker.
I efterhand har Ida insett att hennes mamma är bipolär. I de maniska perioderna kunde hon vara barnslig och rolig, men snart byttes det busiga mot cynism, sarkasm och ironi. Till slut blev hon hånfull och elak och i samband med det drack hon allt mer.
– Jag kände mycket avsky för henne när hon var elak. Men sedan trillade hon över i depression, blev liten, fick en annan sorts röst och då fick jag dåligt samvete och tog hand om henne. Det var som en evighetsloop, det tog aldrig slut.
Ida flyttade hemifrån som sextonåring för att börja på gymnasiet i Uppsala. Äntligen fick hon lite andrum, en egen fristad. Men hon höll fortfarande tyst om familjehemligheten. Ingen fick veta hur det hade varit och hur hon egentligen mådde. I stället tog hon rollen som den starka, duktiga, roliga tjejen som alltid ställde upp och löste andras problem.
– Att berätta skulle förändra bilden av mig, jag skulle uppfattas som svag, som ett offer och det var det sista jag ville vara. Alla relationer jag hade var destruktiva, oavsett om det var partners, vänner eller arbetsrelationer. Men det var ju en roll jag var trygg i, att hjälpa andra, att lösa deras problem och att hålla deras hemligheter. Det hade jag ju gjort med mamma hela livet.
Det tysta spelet fortsatte och trots att Ida blev vuxen nämnde varken hon eller hennes mamma drickandet med ett enda ord. I 25 år hade hon skyddat sin mamma och bevarat hemligheten, men efter ett gräl tog Idas energi plötsligt slut.
– Jag sa till henne att jag inte orkade vara mamma åt min egen mamma längre. Sedan dess har vi inte hörts.
Det var sju år sedan och genom släktingar vet Ida att mamman i dag mår bättre.
Ida började gå i terapi och terapeuten blev den första människa hon berättade för.
– Äntligen vågade jag känna sorg över vad som hänt och vågade vara svag. Insikten om hur tufft jag hade haft det gjorde att jag började ursäkta ett dåligt beteende genom att skylla på min uppväxt. Jag satte på mig offerkoftan, den var bekväm. Men den gjorde mig inte lycklig.
En bekant nämnde ordet medberoende för Ida.
– Jag blev provocerad. Det var ju alla andra i min omgivning som hade problem, jag var den enda friska. Men jag följde med på ett 12-stegsmöte för medberoende, bara för att bevisa att hon hade fel. Där insåg jag hur sjuk jag var i mitt medberoende och i 12-stegsgemenskapen erbjöd man mig något annat än att intellektuellt förstå min situation. Där tittade jag på min del, började ta ansvar för mitt eget mående, fick verktyg och en gemenskap som påminde mig om att jag inte är ensam.
I dag är Ida sambo med en trygg kille som vet allt om den mörka hemligheten. Hon skäms inte längre och önskar att fler skulle våga prata om vilka problem alkohol och andra missbruk skapar för anhöriga.
– Det hade hjälpt mig oerhört mycket. Vi ser sällan andra medberoende än den klassiska alkoholisthustrun, men det finns så många fler, som mammor till heroinmissbrukare eller söner till spelmissbrukare.
Ida har fortfarande ingen kontakt med sin mamma.
– I dag känner jag inget agg mot henne och hur konstigt det än kan låta är jag övertygad om att hon gjorde sitt allra bästa. Det kan inte ha varit lätt att vara ensamstående och bipolär. Jag vet att vi kommer att ha en relation igen, jag vet bara inte när och hur. (TT)