Barnasinnet, pojkaktigheten, lever kvar trots att vi nått medelåldern. Att ha en liten koja med kamin, björkved att elda med, huggkubbe ute på torrbacken. En dröm vi haft länge. Finns detta krypin sedan i fjällvärlden eller i skogslandet nära kalfjället - tanken svindlar.
Med skidor och pulkor startar vi vid Ruokto - en liten by vid Stora Lulevatten. Målet är sjön Saiva, i Sjaunja fågelskyddsområde, (nu Sjavnnja naturreservat) femton kilometer norr om Vägen västerut. Klockan är ett på natten och pulkorna lastade med två rullar takpapp, kamin, rör, fönster, ventil, såg, hammare, spik, tält, sovsäckar, liggunderlag, mat och kläder, är rejält tunga. En del som skall vara snabbt gripbart, som täckjackor och överdragsbyxor, bärs i våra ryggsäckar. Utan den "snöväg", ett hårt brett skoterspår som vi följer, hade transporten varit omöjlig att genomföra.
I sakta mak bär det av upp mot kalfjället. Tallskogen gammal och grovstammig följer oss men snart blir granen mer allmän. I de brantaste partierna tas skidorna av, håller skidor och stavar i händerna. Vi går med korta steg och kraftigt framåtlutade, någon gång nästan horisontella, kroppar. Vi skämtar och skrattar - muntrar upp varandra. Det behövs för att göra kraftansträngningen lättare att uthärda.
Under den korta matrasten når aprilnattens kyla våra svettiga ryggar trots överdragskläder. Uppvärmd palt smakar bra. Vi når till slut planare, mera lättåkt terräng. Över myrland och genom vindpinad fjällbjörkskog går färden och vid åttatiden slår vi upp tältet för några timmars sömn.
Från vårt viloläger ska vi upp på kalfjäll, åttahundrametersnivån . Det blir kämpigt men skaren håller och det underlättar åkningen. Vi åker femtio meter, sedan en kort vila. Saiva ligger fyrahundrasjuttiosju meter över havet. Det blir med andra ord en rejäl utförsbacke ned i skogslandet. Den fullastade pulkan skjuter på, bambuskaklarna bågnar och benen känns som förlamade av försöken att plogbromsa med skidorna för att hålla en rimlig fart.
Skidor och stavar remmas fast på lasten och sedan släpper vi pulkorna framför oss, hållande i skaklarna. Bakåtlut och klackarna som trycks ned några centimeter i skaren ger bra bromseffekt. Nära trädgränsen är snön lösare, den ger vika - fångar oss plötsligt midjedjup och det blir tvärstopp.
Siktar in oss på myrlanden hitom sjön då det är lättare att ta sig fram på en frusen öppen myr än genom bitvis tät och snårig skog.
Den plats vi valt för vårt bygge ligger på en udde. I en glänta omgiven av björkar står en förfallen brädkåta. Taket har rasat in och torven ligger som en vall runt om. En del av de uppstickande handsågade bräderna, och en del grövre virke, kan säkert användas till vårt planerade bygge. Gömmer vårt byggmateriel under en gran. Sedan trampas snön till med hjälp av skidorna för att få en hård och någorlunda jämn yta där tältet skall stå.