Pappa.
Att beskriva en människas liv genom årtal, orter och arbete ger inte en rättvis bild av hur personen levde sitt liv. Det är visserligen en del av våra liv men lyckligtvis är det inte vem vi är eller vill vara. Pappa föds i Åbyn, Byske och några viktiga delar i hans liv var bland annat hans första jobb i byn där han var en del av flottningen vid Åbyälven. Som 15-åring åkte han till Gotland för att plocka sockerbetor och steget ut i vuxenlivet blev när han tog jobb på sågen i Malå. Där mötte han min mamma Gunborg och de gifte sig, fick min bror och mig och flyttade till Piteå 1966. Här fick han jobb på det som då gick under namnet ASSI och där var han kvar fram till pensionen.
Min pappa var en man, olik alla andra. Han var arbetsam och med iver tog han sig an sysslor som hörde till hem och familj. Men han var även Dunderklumpen, Beppe Wolgers film med samma namn. Han var Ingemar Bergmans Trollflöjten. Han var Djungelboken och Skönheten och Odjuret. Pappa förlorade aldrig sitt inre barn utan såg på livet med nyfikenhet och hopp. Likt Dunderklumpen rörde sig pappa bland alla åldrar. Ibland var han en tioårig pojke med slangbella. Ibland var han en 40-åring som ropade ”Undan gubbar!”. Men olikt Dunderklumpen, som inte hade några vänner, levde pappa omringad av människor som såg honom som den positiva och tjuvroliga person han var. Han var så lätt att tycka om.
Han levde i fantasins magiska värld men tappade aldrig fokus på verkligheten runt omkring. Pappas fantasi och behov av att uttrycka sig blev till konstverk genom lera, pensel, pennor, trä och stenar. Med lätthet försvann han även in i filmen och musikens magiska värld. I skogen, vid vattnet och bland fåglarna fann han lugnet i vardagen.
Hans sätt att se och glädjas åt det lilla i livet gjorde även att han skapade stunder av magi för oss barn, genom att berätta att det finns tomtar och troll, om man bara tittar noga. Eller att humlan som flög förbi kanske hade ett namn.
När han fyllde 70 bjöd jag honom på en Di Leva-konsert. Jag visste att pappa tyckte om hans musik, men det som slog mig då vi stod där framför scenen var hur fantastiskt det var att se pappa fullständigt uppslukad av musiken och inte det minsta brydd över att han var minst 40 år äldre än alla andra. Det var en fantastisk kväll och på något sätt pappa i ett nötskal. Han var aldrig rädd att visa den han var, brydde sig
inte om den utstakade rollen som man, utan omfamnade livet han tyckte om att leva.
Den skattkista som alla i filmen "Dunderklumpen jagar", innehåller inte guld eller pengar. Det är ett barns skattkista. I den finns det som pappa höll så kärt. Det lilla i livet. Det magiska i fantasin och förmågan att hitta glädjen i allt. En liten vacker sten. En liten vacker blomma. En liten fågelfjäder. Och glädjens luft som blåser sakta och gör människor glada, glada, glada.
Tack för allt du var och allt du gav, älskade make och pappa.