Harjakt uppe i "Parken". Sven passar på vägen ett stycke från kojplatsen, Gunnar på stigen. Inte en vindpust - frosten har pudrat myren. Att en höstmorgon få uppleva, lyssna till smålandsstövarens taktfasta drev var nog, för Sven, det närmaste man kan komma en helig stund - inget "tapp" bara ekot från hundens jämna skall - den nervpirrande väntan - var dyker den upp den nyckfulla haren.
Hagelbössan vilar i armvecket. Sakta kommer jag körande längs grusvägen, stannar till bredvid Sven, vevar ned rutan. Med tillkämpat lugn - stämningen känns laddad - kommer det: du stör! Ångerfull rullar jag vidare. Sån kunde han vara, rak utan omskrivningar.
Ett annat exempel på Svens rättframhet var hans lugna men kärva kommentar till mitt årsmötesreferat i PT för Tväråns Jvo, där Sven var ordförande och jag sekreterare. "I mått ha sagt, hä ha vöre desamma dö et ha skreve na". (PT strök det man tyckte hade annonsliknande karaktär).
En sommardag 1976 kom vi överens om att springa en runda i terrängen mellan Granbergstjärn och Sikfors. Ett varv mätte 10 km. Sven tog kommandet, sprang först och jag försökte hänga med. Misstänker att han ville testa mig.
Snöret som man i skidtävlingssammanhang talar om och som sägs gå av när en åkare tvingas släppa ryggen på framförvarande, det snöret var på bristningsgränsen flera gånger. I ett av motluten tittar Sven hastigt bakåt och stöter fram: vöre gåmmal jär dö? Förte, flåsar jag. "I jär femte i" - och farten ökar. Efter den påfrestande "tävlingen" tog vi ett dopp i tjärnen.
Vid rivningen av gamla kaféet och danslokalen "öte Frisks" tog jag vara på golvåsarna. Kunde man möjligen klyva tretumsplankorna och sedan använda bräderna till golvvirke i vår stuga i Drölan. Men vem kan man anlita för en sån utmanande uppgift? Risken är stor att sågningen resulterar i en, i bästa fall, reparabel sågklinga.
Ja, det fanns en som hade svårt att säga nej, en som ställde upp: Sven Nyberg. "Vä koma del spijksåg" var hans kommentar när jag försökte övertyga honom att jag noga hade kontrollerat att det grova virket var fritt från spik. Mycket riktigt. Redan vid andra plankan "hittar" klingan en järnspik - den går rakt av - "Hä jär då bätter än om e ta lengs ät". Några pauser blev det när sågtänderna måste vässas men, trots allt, jag fick mina golvbräder.
Ingenting var svårt - ingenting var omöjligt. Det spelade ingen roll vilken praktisk uppgift Sven tog sig an - han klarade allt med bravur. Vi är många som kan skriva under på det.
Minnesbilderna trängs, men jag kommer särskilt att minnas Sven för hans ärliga temperamentsfulla sätt, hjälpsamheten och att han bjöd så generöst på sitt kunnande och sin tid.