Stina Petterson, vår mamma, har lämnat oss sex dagar före sin 92-årsdag.
Hon som var född på alla hjärtans dag fick själv sluta sitt liv på grund av sitt eget hjärtas ohälsa.
I en barnaskara av sex, till Karl och Anna Johansson i Norrfjärden, var mamma nummer fem i ordningen och den sista som var kvar i livet.
Syskonen blev tidigt faderslösa, men trots mycket knappa ekonomiska förhållanden kom alla barnen att få en yrkesutbildning.
När näst äldsta systern tagit sin lärarexamen och börjat sin lärartjänst gick en del av hennes inkomst till att möjliggöra studier för nästföljande i syskonskaran.
Mamma kunde på detta sätt stoltsera med sin sjuksköterskeexamen i 40-talets Umeå.
Preparandakurser under ett par år hade klarats av som frielev vid Bibelinstitutet i Östertälje.
Efter lasarettstjänster i Umeå och Luleå arbetade hon vid sjukstugan i Arjeplog hos legendariske doktor Wallquist. Han som var jourhavande dygnet runt år efter annat var inte lätt att intressera för banala åkommor utanför kontorstid. Den verkligheten innebar att icke traditionella sköterskeuppgifter som att sy sår bland annat fick klaras av på egen hand. Nästa arbetsplats kom att bli sjukstugan i Jokkmokk innan lasarettstjänst vid "Garnis", i Boden påbörjades.
När pappa sen fick statlig tjänst vid Fortifikationen i Boden fanns den ekonomiska tryggheten för att kunna gifta sig 1951 och bilda familj.
När vi barn kom till världen valde mamma att stanna hemma och samtidigt gick då flytten tillbaka till Piteå. Vi hade alltså förmånen att få ha vår mamma hemma under hela vår uppväxt. Efter vår tonårstid så sökte hon sig tillbaka till yrkeslivet och arbetade fram till, en för henne, för tidig ålderspensionering vid 63 på sjukhemmet i Öjebyn.
Vi har nog inte ännu förstått hur mycket vi saknar vår mamma. Borta är våra gemensamma fredagsluncher på Hamngatan, alla förmaningsord, den generositet och allmänna omtanke i livets alla skiftningar vi fått. Till detta kan fogas ett mycket gott praktiskt handlag vilket ett citat hämtat från hennes egen mamma vittnar om: "Det är underligt, att allt som Stina företar sig blir välgjort".
Även om vi är glada över att hennes lidande nu nåtts vägs ände så är vår sorg och saknad stor.
Måtte hon få återförenas med pappa i den himmel hon nu når. Kanske kommer vi att återses alla en dag.