Tankar vid Biskopsudden. Det känns vemodigt när ännu en naturälskare längs stranden, Sten Lindberg, har gått ur tiden. En mörk skugga drar långsamt över Haraholmsfjärden, som när den låga bleka januarisolens strålar träffar Degerbergsgrundet och den lilla ön kastar sin långa skugga över den vita fjärden. Även om jag inte kände Sten så hör väl vi ändå på något sätt ihop, vi "strandmänniskor".
Jag kommer åkande skidor en vårvinterdag för så där en åtta månader sedan. Stakar fram till Sten och Erik (Stenström) som drar upp nät ur borrade hål i isen. Vid den här typen av fiske får man inte vara frusen om händerna. Särskilt en sån här dag, visserligen solig, men med frisk nordvästlig vind.
Båda fiskarna är rejält klädda och på gott humör. Vi samtalar om havsörnen som ibland visar sig för att äta den "skräpfisk" som de lämnar på isen.
Vad jag kan minnas blir fångsten inte stor, en vacker sik, och Erik lyckas till slut övertala Sten att det den här gången är hans tur att ta med fisken hem.
En till synes helt vanlig förmiddag, en av alla dessa dagar som passerar, men unik och märkvärdig. Det får mig att erinra följande ord av Gunnar Ekelöf: "Vi brukade stå på bron. Vi stod där länge i blånande kvällar när gäddorna slog såg ringarna vidgas, såg mångatan bli en buktande orm i fjolårsvassen..."