Siv var född och uppvuxen i Luleå. Efter examen vid den sjuåriga flickskolan i Luleå fortsatte hon sina studier vid Röda Korsets sjuksköterskeskola i Boden. Efter sin examen tjänstgjorde hon bland annat vid sjukstugan i Överkalix samt under två år vid lasarettet i Fagersta. Efter återkomsten till Luleå arbetade hon som sjuksköterska vid lasarettet i Luleå. Hennes engagemang och arbetsglädje gjorde att hon blev mycket uppskattad av både patienter, arbetskamrater och chefer.
Siv älskade sitt arbete som sjuksköterska men blev på grund av en synskada tvungen att lämna den rollen. Hon ägnade sig under många år åt hemmet där omsorgen och kontakterna med barnen Anna-Stina och Karin var hennes stora glädjeämnen. Senare i livet kom barnbarnen Erik, Elin, Dennis och Annie. Ett bevis och praktiskt uttryck för Sivs omtanke och kärlek till barnbarnen var att hon aldrig missade någon av deras bemärkelsedagar. Siv hann även uppleva sitt första barnbarnsbarn – Wilmer.
Sivs stora intresse för människor ledde till att hon blev engagerad i Kyrkans besökstjänst vid lasarettet i Luleå. Uppgiften var de första åren ett helt ideellt arbete men så småningom inrättade lasarettet en deltidstjänst som samtalsterapeut. I mitten av sjuttiotalet utbildade hon sig till psykoterapeut. Hon var en drivande kraft bakom att S:t Lukasstiftelsen etablerade sig i Luleå. Hon var den första föreståndaren för stiftelsens enhet i Luleå och uppgiften som psykoterapeut var nog hennes drömjobb. En stark sida hos henne var hennes förmåga att lyssna till och leva sig in i andra människors livsförhållanden – både problem och möjligheter. Hon bildade senare ett eget företag med psykoterapi som huvuduppgift och med klienter från både Norrbotten och Västerbotten.
Siv var en mycket aktiv person med många intressen. Som barn besökte hon ofta sin mormor och morfar i deras stuga på Sandön. Det kanske bidrog till hennes stora intresse för natur och friluftsliv. Havet och fjällen tyckte hon nog allra bäst om. Och somrarna med familjen i stugan på Granön utanför Bensbyn. Hon var flitig motionär och även här var hon mångsidig. Långa promenader, simning, skidåkning och cykling med tandem. Med tandemcykeln blev det många långturer, både i Norrbotten, Danmark och Holland. Och Vättern runt nästan 30 mil var en verklig prestation.
Litteratur var ett annat stort intresse, både prosa och poesi. Hon hade nästan alltid en bok (talbok) på gång. Nils Ferlin, Hjalmar Gullberg och Karin Boye var några av hennes favoritförfattare.
Vid 25-årsjubileet för S:t Lukas i Luleå yttrade överläkaren Suzanne Jones bland annat följande om Siv:
”Jag har nog aldrig mött en så modig människa – tänk er att som blind åka skidor utför med en utsträckt stav från en ledsagare som enda vägledning. Man kände hennes starka tillit till livet och människorna. Otaliga är de människor som Siv hjälpt med sina insikter och sin lugna värme. Hon stöttade också människor via telefon.”
Siv lämnar ett stort tomrum efter sig!