Han var en av stiftets äldsta präster, aktiv i predikstolen till 90 års ålder. Nu har Sigvard Spinnell, tidigare Öjebyn och under senare tid bosatt i Österbo, Piteå, och med den smått högtidliga titeln "stiftsprost honoris causa", lämnat det jordiska livet. Han blev 92 år.
Jag träffade honom redan under hans tid som planeringssekreterare i Luleå stift. Upplevde honom som en präst som hellre såg framåt än blickade bakåt, vilket också tydligt kom till uttryck i stiftsarbetet. Det präglade även hela hans kyrkoherdegärning i Piteå landsförsamling. Jag bär på många minnen av de goda samtalen, de många framtidsvisionerna
Sigvard Spinnell formulerade sig väl i de sammanhang han medverkade. I predikningar och andra tal, och i skrift, rakt och enkelt utan att komplicera. Han var väl påläst.
Jag har ett starkt minne av hans engagemang: i Blomsterfonden, de många gånger vi möttes på redaktionen och i kyrkliga sammanhang, med hälsningar, funderingar och idéer.
Han kunde diskutera som en diplomat och fick vara med i ett mycket föränderligt skede i sin församling. Sigvard Spinnell var onekligen en person som visste vad han talade om. Med en kärlek till nästan. Alltid så vänlig att man ständigt tyckte sig förnimma hälsningsbudet. Samtalen fortsatte även efter pensioneringen. Ett mångårigt samarbete som jag nu bara kan tacka för.
Prästgården i Öjebyn blev ett gästgiveri, där alla var lika välkomna. Där hans kära hustru Berta var hans bästa stöd, hjälp och uppmuntran då han dignat under påfrestande arbete När hon drabbades av ohälsa, och gick ur tiden år 2005, var det som om wattalet i lampan minskade och ljuset blev litet blekare. Han som älskade sitt arbete kände att det började ta emot. Rörelsefriheten blev aningen begränsad när han ställde undan bilen.
Spinnell var en präst som helhjärtat, sedan prästvigningen för 63 år sedan, arbetade för sin församling och sin kyrka.
Han föddes på kronotorpet Hundtjärnliden i Vindeln, i ett som han själv berättat hem med en öppen, hjärtevarm och nära gemenskap. Han var en storväxt och kraftfull karl. Som ung tyckte man att han hade muskler som passade för uppgiften som skogsarbetare. Sju år gammal fick han därför hjälpa till i skogsarbete och när han var tretton, och folkskolan slutade, blev det huggning på heltid.
Sju barn föddes i kronotorpet.
Sigvards, som då bar efternamnet Wilhelmsson, muskler skulle enligt pappan användas för ett "riktigt" yrke. Som timmerhuggare och dikesgrävare.
1979 byttes efternamnet Wilhelmsson till Spinnell, ett gammalt släktnamn.
Livet förvandlades och yrkesvalet förändrades när en väckelse drog genom bygden. Han greps av väckelsens kraft. Intresset för teologiska studier väcktes och samtidigt nyfikenheten att studera till präst.
20 år gammal lämnade Spinnell hembygden. Han hade då en teckningslärarkurs från Hermods med sig i bagaget. Kursen fullföljdes samtidigt som han sysslade med tungt arbete hemmavid. Teckningsutbildningen har genom åren betytt mycket för honom, bland annat i form av teckningar och bokillustrationer.
Vid Fjellstedska skolan i Uppsala genomfördes den teologiska utbildningen. Sedan prästvigdes han i Luleå domkyrka. Efter tjänstgöring på olika platser fick Sigvard Spinnell 1979 tjänst Öjebyn som kyrkoherde och även kontraktsprost för Pite kontakt. Som kyrkoherde var han verksam till pensioneringen 1984.
Omsorgen om den enskilda människan, ett generöst intresse för individen och en aldrig svikande vilja att var tillhands präglade Sigvard Spinnell. Som själasörjare försökte han även som pensionär räcka till för många sjukbesök och hans förböner för lidande medmänniskor har varit omfattande och intensiva. Han har med andra ord velat räcka till för de många.