Den man som skulle bli min svärfar var fyrtioett år gammal när jag föddes i april 1957. Nu vet vi att hans liv vid den tidpunkten inte ens var halvvägs i livet. Den 2 maj avled Kalle i en ålder av 96 år.
Min svärfar såg jag som en god livskamrat och skall med fattiga ord försöka förklara varför.
Den tro och det hopp som vi delade, att döden är besegrad och att slutet på jordelivet är starten på det eviga livet hos Gud, gjorde oss till syskon mer än till svärfar och svärson.
Gud skänkte Kalle en förmåga att i livets alla skeenden ta medmänniskan i handen, gå till korset och bli påmind om att där hänger Han som ger oss människor ett fritt och försonat hjärta.
Detta hopp gjorde Kalle fri att leva sitt liv fullt ut i 96 år. I mars månad hörde jag honom sista gången offentligt tala om den kärlek som Kristus vill skänka till oss alla ...
Familj med åtta barn, livsglädje och humor, kärlek till naturen, speciellt skogen, bärplockning, samlande av fällhorn, odlande av potatis och jordgubbar, detta är en del av de ingredienser som blev Kalles liv, men allt i detta liv vilade på hörnstenen Kristus.
Det är svårt för att inte säga omöjligt, att försöka förklara för den som inte mött denna gamle man, vilken kraftkälla han fick bli för oss som levde i hans närhet. Jag tackar Gud för den tid vi fick tillsammans och jag tackar Gud för att han med Kalles sjukdom och död, visade att tron håller ända in i döden.
Sista kvällen jag hörde honom prata öppnade han ögonen och sa "jag är så glad"! Det är jag också; glad över att vi fått överlämna vår käre kamrat i Guds händer, glad över att när det är min tur få tro att också jag är välkommen.
Nu önskar jag att käre Kalle får vila i frid.