Vår pappa Henrik har lämnat oss efter en tids sjukdom. Han var nyss fyllda 77 år.
Henrik var son till Ida och Bengt Amma Larsson, som ett av fem syskon. Han hade en äldre bror, Valter, som dog ung och tre yngre syskon, tvillingarna Elin och Robert och lillasyster Ann-Sofi.
Familjen bodde i Harrok som ligger i väglöst land i Arjeplogs fjällvärld. Där fanns inga motoriserade fordon att hjälpa sig med så när Henrik växte upp var det att åka skidor på vintern, gå och ro med båt på sommaren. Ett hårt men fritt liv som Henrik tyckte mycket om.
Familjen livnärde sig på jakt, fiske och ett enkelt jordbruk. Tidigt lärde sig Henrik om naturens alla utmaningar och faror, det finns nog inte många med hans erfarenheter av livet i fjällvärlden. I unga år jobbade han inom renskötseln, något som han ofta berättade om och hade fina minnen från.
Jakt var hans stora intresse och med Henrik i skogen med geväret på ryggen gick inga djur eller fåglar trygga. Pälsjakt var länge en god inkomstkälla i tillägg till försäljningen av köttet. Fisket kom att ta över som den viktigaste näringen och även om det var ett tungt och vissa tider iskallt jobb så hörde vi aldrig pappa klaga över detta. Han for ut till näten med gott humör, fast värken i kroppen och leder måste har varit en stor ansträngning de sista åren.
Han trivdes också gott med fritidsfiske, både sommar och vinter, och kanske speciellt i Gardejaure, där han hade en liten koja tillsammans med svåger Tage. Vi har tillbringat många fina dagar där tillsammans och vi har väl allihop skrattat gott när han härmade rypkallen som spelade utanför kojan.
1963 gifte Henrik sig med en ung dam från Östersund, Mona Lennartsson och samma år föddes Anneli. Så kom Marie och Tomas och de byggde ett eget hus i Harrok i slutet på 60-talet med god hjälp av släkt och vänner. Med in i det nya huset flyttade också morbror Oskar som bodde där fram till sin död. Där växte vi barn upp utan elektrisk ström, men med bilbatteri-tv och fotogenlampor. Det vi inte hade av vardagliga bekvämligheter tog vi igen på naturupplevelser.
Få barn har gått i den skolan som vi fick under pappas trygga vägledning. Vi lärde oss att läsa djurens spår, mäta isens tjocklek, finna ripor som grävt ner sig i snön, slakta en ren, byta skoterrem och laga getost, men mest av allt att trivas och uppskatta naturen i alla väder. Snöstorm eller dimma var inget hinder för pappa hade inbyggd kompass och behövde aldrig någon GPS. Han var därför en stor resurs för Fjällräddingen där han var verksam i många år.
När barnbarnen kom fick de också ta del av morfars/farfars kunskap om jakt, fiske och livet i fjällen. Det är något som Ida, Linn, Thekla, Viktor och Tilde alltid kommer att ha med sig vidare i livet.
Fast Henrik var född på en enslig fjällgård så fanns det genom hela livet ett genuint intresse för andra människor och världen utanför. Inget var främmande för honom och han mötte alla människor med lika stor öppenhet. Det har gett pappa många goda vänner genom åren, från många länder. Många av dessa har också besökt Harrok och flera har kommit tillbaka dit varje år, några i över 50 år.
Det sista året tillbringade han på Norrskenets sjukhem i Arjeplog. Med en sliten kropp som inte orkade fjällets strapatser fanns det inget alternativ även om det var i Harrok han ville vara. Vi kommer alltid att minnas pappa med respekt och glädje och Harrok blir aldrig detsamma utan honom. Vi ska göra vårt bästa för att föra hans kunskap och tradition vidare, och han lever för alltid vidare i våra minnen. Vi vill nu bara tacka vår pappa för allt.