Människan är unik genom just detta att vi talar, att vi kan kommunicera och verbalt förmedla tankar, känslor och funderingar. Alla har ett förråd på insidan. Det finns ett ordspråk som säger att det hjärtat är fullt av talar munnen. Det skulle utan minsta tvekan kunna omsättas på Essy Lundqvist, Strömnäs, Piteå.
Hon var en person som var sig själv, pratade mycket och ofta, var stolt att bära sin hattkreation och som tyckte att det var fint att vara tant. En omtalad och markant profil inte bara i Piteå utan även i fjällvärlden.
Nu har Essy, omsorgsmänniskan, en sällsynt levande medmänniska, en person med känsla inte minst för sjuka och gamla och som dessutom kunde släppa loss med sin berättarglädje, slutat sin levnadsbana i en ålder av 88 år.
När någon i hennes bekantskapskrets hamnat på särskilda boenden, ja, då var Essy inte sen att avlägga besök. För kontakten ville hon inte släppa. På det sättet var hon väl nästan en unik människa i sin förmåga att engagera sig, med sitt generösa intresse för individen och en aldrig svikande vilja att vara tillhands. Många är de tummar hon genom PT riktat till människor i sin omgivning, som hon tyckte gjorde en enkel men viktig insats.
Hon var inte sen att i samtalen under senare år påpeka att hon var den sista levande Pitebon som suttit i knät på en av Piteå-Tidningens grundare och förste styrelseordförande, hennes morfar Brynolf Sjöberg.
PT låg Essy varmt om hjärtat, inte minst då personalen. Hon såg tidningen som en social träffpunkt, kom för att tycka till eller göra ärenden kring sina aktier. Mina samtal med henne blev både många och långa genom åren. Den gemenskap vi fick efter alla de här åren, den går inte att mätas. Omsorgen om personalen tog sig uttryck i att hon för det mesta hade hembakat bröd med sig vid besöken.
Ibland undrade jag vad hon hade för drömmar om livet, utifrån vad hon genom åren fick uppleva. Inte minst genom en tuff tillvaro i fjällvärden. Där hon inte sparade sig för att vara till hjälp.
Som ung arbetade hon i Konsumbutik i Öjebyn och sedan i Piteå.
Efter giftermålet 1946 med flygförare Sten Lundqvist, en av delägarna i Fiskflyg, fanns hon under många år, huvudsakligen sommartid, i arbete i den affärsverksamhet som bedrevs i Luspebryggan, i Ritsem och Stora Sjöfallet. Till en början var hon den som vägde, packade, lastade och transporterade fisk från samerna. Hon rattade då lastbilen med fisk till Luspebryggan som var företagets bas. Sedan blev hon något av allt i allo i företagets detaljhandel. När det uppstod sjukdomsläge var hon inte sen att rycka in i affären även vintertid. Hon satte sig bakom ratten för att ibland, i besvärligt väder, kuska från Piteå till Stora Sjöfallet och Ritsem.
Sedan verksamheten i fjällvärlden övergick i andra händer blev stugan på Stenskär hennes och makens avkopplande oas i tillvaron.
Essy ville onekligen räcka till för de många, var generös till sin läggning och sparade inte på sig själv i sina livsuppgifter. Hon gav så mycket av sig själv, för alla generationer och visade stor tacksamhet för de som under hennes sista fem månader på Österbo tog hand om henne.
Det fick mig att tänka på en gammal frälsningsarmésång som lyder: Använd de tillfällen Herren dig giver, tiden att verka förrinner så fort, intet här finnes som evigt förbliver. Utom det kärlekens verk dom du gjort.
För mig, och många andra, kommer den ivrigt pratglada Essy Lundqvist att leva långt efter det att hennes stämma nu tystnat, hon den där damen i den praktiska lilla hatten.