Min bästa vän, min kompis Benny Hällström.
Genom ungdomen var vi tillsammans i ur och i skur, mycket roligt och många goda skratt har vi gett varandra.
Sen fortsatte vår vänskap men på ett annat plan.
Vi skaffade familj på var sitt håll, men vi höll fortfarande kontakten.
När han fick sitt besked om sjukdomen, försökte jag stötta honom, att kämpa att aldrig ge upp.
Han kämpade tappert mot sin sjukdom. Han klagade aldrig, sin styrka var enorm.
Det går inte att beskriva vilket mod och vilket kurage Benny visade genom hela denna svåra tid, men den svåra sjukdomen tog över.
Hans tid var ute.
Fastän man vet att det ska ske, så när det sker, vill man inte det.
Man vill helt plötsligt att tiden ska stanna, att man får lite mer av tiden tillsammans.
Jag kommer alltid att sakna Benny.