När det enda som återstår är att minnas.
Eftersom moster Åsa har varit barn hela livet har Åsa förstås varit barn med oss. Det är verkligen inte mycket hon har missat i sitt liv.
Åsa växte upp i Bergsviken, där hon bott med sin mor, far och syster ( vår mormor, morfar och mamma) hela sitt liv. När man kommer hem till dem är det första man gör alltid att kolla till höger, då ser man Åsas rum. Där brukade hon ligga och hålla huvudet med handen, och armen i en väldigt speciell position för att kunna titta på oss. Hon gillade att betrakta människor och att vara med när folk var på besök. Hon har ända sedan vi var små på något sätt alltid varit i fokus.
Vid jul hade vi alltid en jultomte för oss och Åsa. När bi blev för stora för jultomten började vi istället klä ut oss och vara tomte för henne.
Hon var alltid glad. Och när tiden kom då vi började ta med oss killar hem till dem, så blev leendet ännu större.
Det är nog inte så många med Retts syndrom som har varit med om det Åsa har fått vara med om.
Mormor och morfar hade en stuga i Långträsk, där vi spenderade ganska mycket tid när vi var små. Där fanns så mycket att göra. Bland annat hade morfar en båt som vi brukade åka en liten runda med på sjön i närheten. "På med flytvästen allihopa" gällde även Åsa. Allt spännande som vi fick vara med om på stugan fick även Åsa vara med om trots sina funktionshinder.
På midsommarafton brukade morfar alltid bygg ihop en skridna med björklöv som han fäste bakom fyrhjulingen. Detta gjorde han så att vi kunde åka bakom när han körde runt i Storlångträsk och hälsade på bekanta. Även Åsa med sin rullstol fick självklart åka med i skrindan och känna på farten. Någonting som hon säkert uppskattade väldigt mycket. Hon blev så glad när hon fick se människorna, och människorna blev så glada när de fick se henne. En riktig glädjespridare var hon,
Men som för alla andra människor ska livet någon gång tal slut. För vissa sker det snarare än för andra. Nu är det över med alla "spraya inte hårspray, Åsa är allergisk" och "passa dig nu så att du inte får en lugg", men när det enda som återstår är att minnas, då måste man ta vara på det som finns kvar.