Huskurer, kloka gummor och gubbar
Harry Eriksson, Piteå, har tittat litet närmare på olika huskurer och vad som utfördes av "kloka" gummor och gubbar. Här presenteras första avsnittet, som handlar om slagrutor, åderlåtning och vårtor.
Hur det gick till att använda en slagruta för att hitta vatten har Sylvia Nilsson, Vistträsk, broderat med sytråd på lakansväv.(Arkivbild)
Foto: Britt Lindgren Blom
Slagrutemannen, eller kvinnan, som hade den gåvan skaffade en vidjeklyka som sedan hölls fast i båda händerna och hade spetsen riktad uppåt. De promenerade omkring på det område som var lämpligt för brunnens placering. Fanns där någon vattenåder gjorde slagrutan utslag med att spetsen vred sig neråt på det stället där grundvattnet fanns.
En modernare variant är att en koppartråd används i samma syfte, med ett liknande utslag.
Jag har provat båda varianterna, men är inte utrustad med den magiska gåvan som visar var grundvattent finns.
Det fanns i vårt hem i Gråberget ett gammalt instrument som kallades "Snepparn". Denna apparat var ett hjälpmedel när det var aktuellt med åderlåtning. Det skulle vara bra för kroppen om man tappade litet blod någon gång då och då.
Verktyget hade en liten skarpslipad egg som sattes mot ådern. När man utlöste fjädermekanismen hackades ett litet hål på blodådern och tappningen tog sin början.
Efter en liten stund, när en lämplig mängd tappats av, lades ett tryckförband över såret. Då var proceduren över och kroppen fick börja producera nytt blod.
Om någon besvärades av vårtor på sina händner fanns det medel mot dessa besvär. Man tog en ylletråd och knöt den runt vårtan. En knut för varje vårta. Man fick inte glömma någon. Sedan skulle tråden med alla knutarna läggas på något ställe där den kunde förmultna. När ylletråden hade förmultnat skulle vårtorna försvinna.
Själv provade jag denna procedur med en stor vårta på ett finger. Hör och häpna, detta fungerade. Skrock eller ej.
Så jobbar vi med nyheter