Sven Sixten Johansson

Sven Sixten Johansson, Piteå, har avlidit i en ålder av 87 år. Han efterlämnar maka, två barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Sven föddes i Lappurträsk 1928, i en tid som utmärktes av fattigdom och hårt arbete. Han hade åtta syskon, men blev vid sex månaders ålder fosterbarn i en familj i Vidsel. Där mötte han sin femton år äldre fostersyster Hildur, som skulle bli en viktig person hela hans liv och i praktiken farmor till hans barn.

Redan som tolvåring började Sven arbeta som skogsarbetare och i flottningen. Han brukade berätta att det var hårt. Han var borta en vecka åt gången och hade en matsäck på en pitepalt per dag.

När han blev lite äldre reste han söderut för att arbeta, men återvände snart till Norrbotten. Han började arbeta åt LKAB i Malmberget, först som gruvarbetare, sen förman och de senaste åren som introduktör av nyanställda och guide. Efter pensionen återvände han till Pitetrakten, bodde i Långnäs, Öjebyn och Piteå.

Det som utmärkte Sven, av många kallad Storsven eller Sven-Johan, var hans naturliga och avspända ledarskap. Han var glad, vänlig och varm mot alla och han bockade aldrig för någon som kanske ansågs finare. Han var alltid sig själv.

Utanför arbetet hade han tre viktiga teman i sitt liv; idrott, musik och familj.

Idrotten började han med tidigt. Som fotbollsspelare men framför allt som boxare. Han var flerfaldig norrlandsmästare i tungvikt och uttagen till landslaget, men när han mötte sin älskade Gun Hannu, småskollärare med rötter i Teurajärvi i Tornedalen och de fick sitt första barn, lovade han henne att sluta boxas. Riskerna var för stora. Efter det blev det i stället skidåkning, orientering och cykling. Han var också en omtyckt och driven tränare i skidåkning för flickor i MAIF och senare OK Sarven.

Ett stort intresse var musik. Han sjöng ofta och ackompanjerade sig själv på munspel, gitarr, dragspel eller orgel.

Som familjeman var han rolig, varm, och påhittig. Han var en föregångare som pappa med att byta blöjor och vara direkt engagerad i oss barn. Han brukade ta med oss på olika utfärder, besöka nån av alla hans vänner och bekanta eller bara fika. Han hade alltid ett nytt familjeprojekt på gång, byggde sommarstugor och båtar, planterade träd, eller bytte bilar. Det fanns också en äventyrlig sida hos honom. Han tyckte mycket om att resa. Redan i början på 60-talet körde han familjen i sin Volvo Amazon 400 mil från Malmberget hela vägen ner till Spanien, vilket var början till många semesterresor utomlands. Och mer därtill. Några år efter pensionen från LKAB åkte han och Gun till Spanien och bodde där några år. De köpte mark i bergen i Malagaområdet där Sven personligen lyckades hitta vatten och de lät bygga hus. Trots att han egentligen inte behärskade något annat språk än svenskan. Han var inte rädd för någon eller något.

De senaste åren förmörkades i någon mån av sjukdom, men trots detta var han positiv och engagerad, och uttryckte livsglädje in i det sista. En av de sista frågorna han ställde var om lilla barnbarnsbarnet Vera hade fått ett syskon. Men Veras lillebror kom några dagar efter att Sven hade gått bort.

Sven lämnade oss lugnt och stilla med familjen omkring sig och sa precis innan, att han tyckte han hade haft en bra ”överenskommelse” med livet och familjen, och att Gun och han hade varit ”suveräna” under sina sextio år tillsammans.

Vi är många som saknar honom innerligt.