Förre samekonsulenten Sture Nilsson, Umeå, har avlidit i en ålder av 86 år. Hans närmaste är hustrun Aina, före detta speciallärare, och dotter med familj.
Sture började som renskötare inom Västra Kikkejaurs skogssameby, men lämnade renskötselarbetat på grund av att den begränsade marktillgången inte möjliggjorde en för honom själv för framtiden riktigt bärkraftig verksamhet. Skogsrenskötseln är ju mera stationär än den så kallade fjällrenskötseln med dess långa flyttningar från fjäll till kust och åter men också en äldre, mer ursprunglig form av renskötsel. Den betraktades i den tidigaste renbeteslagstiftningen till och med som underlägsen fjällrenskötseln, något som efter hand visade sig som en helt felaktig bedömning. Den blev i stället vägledande i fråga om de viktiga gemensamma arbetsinsatserna.
Sture tog sig genom studier och yrkesskicklighet fram till en anställning som handläggare av renskötselfrågor vid lantbruksnämnden i Umeå. Men sin yrkesverksamma tid avslutade han som SSR:s (Samernas Riksförbunds) konsulent, sedan förbundets kontor flyttats från Stockholm till Umeå. I det arbetet fick han uppleva de för renskötseln tidvis olycksbringade följderna av Tjernobylkatastrofen 1986 och den arbetsbörda och ansvar det förde med sig.
Men Stures kapacitet hade dessförinnan tidigt också tagits i anspråk i Riksförbundets samepolitiska verksamhet. Han hade under en följd av år varit Arvidsjaurs sameförenings landsmötesdelegat men gavs tidigt också plats i Riksförbundets styrelse (en tid en av tre vice ordförande). Han företrädde SSR i både Samefonden och dess kulturdelegation, två viktiga organ, vars ledamöter då ännu tillsattes efter särskilda regeringsbeslut. Genom det förtroende han skapat valdes han senare också in som skogssamernas företrädare i det första sametinget. Sture bidrog i sin verksamhet också till att det gamla överhetssamhällets syn på samerna och dess ensamrätt att fatta beslut efter hand måste ersättas av en utveckling där samerna gavs reell möjlighet till medinflytande och medansvar.
För mig och några få som ännu finns kvar från den här händelserika och intensiva tiden framstår Sture som den gode vännen man alltid kunde lita på och fråga till råds. I de samiska kontakterna med myndigheter på olika plan var Sture genom sin saklighet en stor tillgång, något som gav Riksförbundet ett gott renommé. Bland dagens samepolitiker bör hans minne förpliktiga!