Det här skulle egentligen vara en vanlig tisdag. Jag sitter på en buss mot Norrbotten. Utanför fönstret är höstlandskapet. Träden brinner och marken har ännu inte frusit. Det är älgjaktens tid och jag reser i minnet. Jag tänker på bakvarden där elden brann på 80-talet. Den sotsvarta kaffepannan och jaktlagets förnöjsamma skratt. Där ser jag pappa. Han är glad, han kanske har skjutit en älg.
Nu är det 90-tal. Han springer runt med Robert och massa andra ungar på en fotbollsplan. Fortfarande glad. Oj, nu råkade jag avslöja att Therese tjuvröker och nu blev han inte alls glad. 2000-tal och han bär farmor Alice uppför en trappa för att hennes ben blivit för dåliga. Jag ser honom och Maggan och barnen.
Bussen rusar fram på vägen som han har kört så många gånger. Om någon fyllt år. Om någon behövt flytthjälp. Om någon velat spela golf eller om någon behövt barnvakt. Det kommer för alltid att finnas ett före och ett efter den här dagen. Hans tid på jorden tog slut på natten till det som skulle bli en vanlig tisdag.
Det betyder nog att han inte kan komma på lördag som vi sa. Men jag vet att vi kommer att se honom och Maggan i vår hall ändå. Det kommer att vara som vanligt. Han kommer att dricka kaffe, lägga sig i soffan, lägga in en bamseprilla och surfa lite. Sen kommer barnen att få massa presenter. Han kommer komma på att han glömde kameran i bilen och han kommer att hämta den, så att han kan ta 200 bilder.
Chocken bränner och jag tänker på de små sakerna. Som vem som skall ge barnen obegränsad mängd flingor med torkade jordgubbar i? Vem skall ringa mest på facetime? Vem skall gå ett par meter före oss andra på promenaderna? Vem skall mecka med fjärrkontrollerna?
Jag tänker på de stora sakerna. Som att Irma, Lars och Ruben fick så kort tid med sin morfar. Jag tänker på Melvin, Mio, Loke, Kevin och Lilly. Jag tänker på alla saker han och Maggan hade planerat. Jag tänker på att han alltid har varit. Jag tänker på att han och mamma gav mig och mina syskon livet.
Om ett par månader skulle han fylla 60. Jag skulle skriva då, det hade jag planerat. Jag hade kanske beskrivit dig för skojs skull och det är ganska lätt:
Älskade pappa, han är bara 60 år, men eftersom han gör allt i dubbel hastighet har han hunnit med lika mycket som en som är 120. Han är grymt effektiv, kan man rent av säga på gränsen till otålig? Han blir överlycklig när Skellefteå AIK vinner och det gör dom tack och lov nästan jämt.
Han älskar alla tekniska prylar tills det kommer en nyare variant av samma. Ibland känner han sig tvungen att kontrollerna svaren i sällskapsspel genom att googla, det är väldigt provocerande. Han ger konsekvent mer än vad andra tycker är rimligt att ta emot. Han orkar inte leta efter gammal bråte, utan bränner in till stan och köper nytt. Sen blir han lite förvånad över att ni har dubbelt av allt. Han älskar skogen. Han tröttnar inte på roliga skämt, varken andras eller sina egna. Han säger att oro är i onödan och han visar kärlek i handling.
Chocken förlamar och sorgen säger ett steg i taget. Vi är många som försöker förstå det omöjliga. Vi är många som står inför sorg, saknad och farväl. Vi är många som skall bära honom med oss genom månader och år.
Vi skall elda för honom och vi skall resa för honom. Vi skall cykla, plocka Karl-Johansvamp och gå rundan för honom. Vi skall rita, bada och grilla för honom Vissa skall spela golf för honom. Andra skall se hockey för honom och han kommer vända sig i graven, för det kommer fortsätta finnas dom som hejar på Luleå.
Vi skall andas in den första vinterluften och sen våren och sommaren för honom. Vi kommer att tända ljus, vi kommer att statusuppdatera och vi kommer att snusa för honom.
Pappa, han vakade över mig och min familj. Han vakade över många.
Jag vet att han egentligen hade tänkt göra det i många år till.
Nu vilar han i frid, min älskade pappa Peter.