Förre skogsarbetaren Per-Erik Sandström har avlidit i sitt hem i Umeå i en ålder av 57 år. Närmast sörjande är dottern Naima med familj, modern Gudrun, systern Anna-Karin med familj samt särbon Elisabeth.
Per-Erik föddes i Arvidsjaur av en ensamstående moder. Han växte upp med henne och morföräldrarna som var bosatta i Moskosel samhälle, någon mil norr om födelseorten. Medan modern utbildade sig i Stockholm bodde Per-Erik som fyraåring inhyst hos en familj i den lilla byn Jerfojaur utanför Arvidsjaur. Där fick han för första gången i sitt liv upp ögonen för vad det innebar att leva som same i renskogen, vilket också var Per-Eriks egen bakgrund. Det var även där han grundlade sitt stora intresse för skog och jakt.
Innan skolåldern bar det av till Umeå för Per-Erik, hans mor och hennes man. Han fann sig dock aldrig riktigt till rätta med skollivet, Per-Erik hade svårt att sitta stilla i lugn och ro. Innan skolåren var över hade han också börjat utveckla en mano-depressiv sida som kom att följa honom genom livet, på – som han själv uttryckte saken – gott och ont.
Men där fanns också andra sidor som följde honom på livsresan. Han ägde en händighet som var en tillgång exempelvis under tiden som cykelreparatör, och under alla arbetsåren i skogen.
Han var en enormt varm och social person, en sann djurvän som trivdes bäst i skogen och vid fiskevattnet. Med åren blev han en kunnig jägare och fiskare. Dessutom hade han musiken nära hjärtat. Han lyssnade på, och skapade själv, musik som berörde både honom och andra. Det skänkte honom stor glädje var gång han införskaffade en ny gitarr till sin samling. Att spela med sina bandmedlemmar på Kärnhuset gjorde honom gott.
Per-Erik hade en mycket väl utvecklad känsla för, och närhet till, familj och släkt. När han själv blev far och senare morfar var lyckan påtaglig. Han lämnar många goda vänner efter sig. Eftersom Per-Erik var navet i sin släkt, då han höll kontakt med alla, har ett stort tomrum uppstått även där.