En av Rosviks stora profiler har gått ur tiden. Oskar Johansson, var den siste av de välkända Tapperbröderna. Han hade nio dagar kvar till sin 98-årsdag, när han sin uppfostran trogen, beslutade sig för att sopa sin yttertrapp. Det slutade inte bra.
Vi lärde känna Oskar, Asrun och Knut när vi köpte "lelljåon" som sommarställe i mitten på 70-talet. Bättre grannar kunde vi inte få. Varje år som vi kom till vårt sommarställe var kylskåpet laddat med smör bröd, mjölk, ost, korv och stekt strömming. När Börje kom upp till älgjakt fanns en kastrull med köttsoppa på trappen när han vaknade. När vi inledde ombyggnaden av vårt fritidshus fanns Oskar hela tiden i bakgrunden. Han insåg med den kunskap han hade, när Börje skulle hamna i problem och fanns plötsligt (i rätt tid) i bygget med goda råd. Vi kunde aldrig sluta förvåna oss över hans timing och förutseende. Han var som en pappa för oss.
Brödernas enorma skämtlynne är minst lika välkänt. Deras praktiska skämt var alltid väl iscensatta. Ett av deras mer kända är följande: - Det var en regel att Oskar och Knut skulle turas om att ta hand om ladugården på söndagarna, så att pappan fick en sovmorgon. Det gick alltid bra, när det var Knuts söndag, men betydligt osäkrare på Oskars morgnar. Oskar hade som regel varit ute och dansat på lördags kvällen och försov sig ständigt. En söndag mitt i vintern, när Knut vaknade och hörde korna råma i ladugården tyckte han att det var dags att ge Oskar en läxa. Det som definitivt fick Oskar ur sänghalmen var ljudet av en skogsfågel, som flög i telefontrådarna, varför Knut tog ett vedträ och gick ut bakom huset där han kastade det mot trådarna, han tog av sig storvästen och rörde den ryckvis, så att det bara syntes en liten del bakom knutbrädan. Oskar kom rusande ut i bara nattkläderna, såg den "skadade fågeln", sprang ner från trappen, rundade gaveln pölsande i snön, och slängde sig runt knuten för att hinna ta fast fågeln. Där stirrade han plötsligt in i Knuts ansikte som uttryckslöst sa "Häjärfuusdags" (Det är tid för ladugården). Oskar till naturen ganska het kunde bara kommentera med "I kond ju ha förtjörtmä" (Jag kunde ju ha förkylt mig).
En annan känd egenskap var deras sätt att behandla "problem/lösningar". Båda var snickare (Knut mera timmerman och Oskar finsnickare). Varje arbetsuppgift hade två lösningar: Oskars eller Knuts. Alternativen avhandlades med hetta för att så småningom utmynna i att man faktiskt kanske menade samma sak. Det finns två sidor på en båt där man kan dra upp ett strömmingssköt. Bägge alternativen avhandlades på storfjärden varje fisketur.
Asrun, Knut och Oskar har under de 35 år vi känt dem, gett oss så mycket visdom, etiskt tänkande och trevlig samvaro. Oskar lämnar ett stort tomrum efter sig. Nittioåtta års boende på samma plats i Rosvik har gett tillfällen till många möten i Pitebygden. Asrun och Oskar hälsade på oss både i Jönköping och Helsingborg. Vi är mycket tacksamma för att vi fick glädjen att lära känna dem. Tappers blir aldrig mer sig likt.