Den femte april 1943 föddes en människa att beundra, en människa full av kärlek, omtanke och glädje. Även om hon var sjuk mer än halva sitt liv kommer jag alltid att värdera de minnen av henne jag fick när hon var frisk.
Att jag tyckte om mormor var ett faktum och jag visste att kärleken var ömsesidig. Även om jag nu lärt mig, med några år på nacken, att hon älskade varenda människa hon någonsinträffat. Hon var så innerligt godhjärtat och ville ingen något ont, även om de inte ens behandlade henne som hon förtjänade att bli behandlad.
Jag minns så väl varje gång hon hämtade mig på dagis hur glad jag var att se henne, även om det var bara några timmar sedan jag såg henne senast.
Jag minns hur jag brukade vakna tidigt på helgerna, skriva en lapp till mamma och pappa som "sov" att jag var hos mormor. Sedan sprang jag till henne i min pyjamas. Jag minns hur man kunde somna hos henne och vakna upp med bokstavligen fem filtar. Honvar alltid noga med att man inte skulle frysa. Det bästa med allt måste ändå ha varit atthon aldrig sa nej och jag fick äta hur mycket glass jag ville. Hon är nog förklaringen varför jag är så bortskämd idag.
Det är tråkigt attjag inte fick fler år med mormor, och det är så tråkigt att en sådan sjukdom ska drabba en så fin människa. Det känns overkligt atthon inte längre finns men jag vet hur mycket hon lidit under sina sista år och jag vet atthon har det bättre nu. Inge mer än hon förtjänar attfå vila, hon har inte gjort det sedan hon föddes. Hon hade alltid bytt sig mer om andra än sig själv.
Jag är glad att jag haft henne i mittliv och jag tycker synd omde som inte hade lika tur som jag och hade världens bästa mormor. Det som gör mig mest lycklig med det hela, är att jag vet att även om hon varit så sjuk har morfar alltid stått vid hennes sida, tills dagen hon tog sitt sista andetag.