Sommaren 1988, för 26 år sedan träffade jag Monica för första gången. Jag hade precis blivit tillsammans med min nuvarande make Erik och Monica var hans systerdotter. Vi umgicks varje sommar. Monica var flitig på att hälsa på oss och sin älskade mormor Elsy Lundman uppe i Piteå.
Vårat andra och tredje barn tangerade åldrarna på Monicas båda flickor så vi hade mycket gemensamt genom åren.
I augusti 2002 höll vi på med förberedelserna inför min svärmor och Monicas mormors 80-års kalas i Piteå. Det var samma dag som Monica upptäckte en knöl, som sedan visade sig vara bröstcancer. En tuff diagnos för en 33-årig 2-barnsmor i sina bästa år. Monicas två döttrar, Matilda och Selma, var då endast sex respektive ett år gamla.
Maken Mats stod hela tiden vid Monicas sida och axlade mycket ansvar och arbete för hela familjen, samtidigt som han drev det egna företaget med allt vad det innebar.
Nio år senare, i juni 2011 hade friskförklarade Monica blivit rekryterad som arbetsledare till Vårdstyrkan i Stockholm, ett privat vårdföretag inom hemtjänst. Monica blev handplockad för jobbet och såg fram emot att utvecklas i en ny organisation. Efter bara 2 veckor fick hon problem med ryggen. ”Ryggskott”, tänkte hon och bet ihop. ”Man kan ju inte börja med att vara sjuk”, men smärtan blev bara värre. Det visade sig till slut att sjukdomen hade fått nytt fäste.
Vi hade många, långa samtal med varann, jag beundrade hela tiden hennes positivitet, hon var fullt och fast beslutsam att hon skulle klara av denna pärs. En turbulent tid började som involverade familjen, övrig släkt, vänner, arbetskamrater och ledning. Monica verkade ha en utomjordisk livsglädje, hon hade hela tiden fullt fokus på att bli frisk och komma tillbaka. Med stort stöd från familj, släkt, vänner samt arbetskamrater fick hon en otrolig kampvilja och drivkraft.
Efter att ha varit sjukskriven ett år under behandlingstiden var Monica mycket glad över att få komma tillbaka till sitt nya, spännande jobb. Lyckan att känna sig behövd i sin profession, äta lunch med kollegorna och vara i ett annat sammanhang än sjukdomen var underbar.
Att orka med att göra roliga saker med familjen, släkt och vänner – allt det positiva gjorde Monicas drivkraft enorm.
Monica var också en fena på att hålla ihop familjer och vänner, värna vänskapen, hålla på traditioner, ordna stora träffar, fester, middagar med alla samlade, hitta på roliga aktiviteter och älskade att resa. Hennes glittrande ögon och glada skratt kunde nästan få en gråsten att le, så´n var Monica, en riktig ”Kusin-vitamin”, som min son Simon och Monica brukade kalla varann..
Jag och Monicas ungdomskompis, Pernilla Holmström åkte ner till Monica i Vallentuna – hennes sista helg i detta jordelivet. Vi är otroligt tacksamma för det fina mötet vi fick tillsammans med Monica i hennes hem, med familj, släkt, nära vänner och arbetskamrater. Jag kommer aldrig att glömma när hon sträckte upp båda sina armar mot mig för en sista kram, bara några timmar innan hon somnade in, inte heller när hon med svag hand tog tag i Pernillas egensydda klänning och sa med knappt hörbar röst: -”Du är snygg….”
Rofyllt och stilla somnade Monica in den 14 september 2014 i kretsen av de närmaste.
Monica blev 45 år och sörjs närmast av maken Mats, de två döttrarna Matilda och Selma, nu 18 respektive 13 år, syskon, föräldrar med familjer, Mats vuxna barn med familjer, arbetskamrater och
en oändlig skara kära vänner.
Fast Monica var min make Eriks systerdotter, så var hon som en lillasyster för mig och vi får nu försöka trösta oss med att hon nu är en glittrande glad ängel fri från smärta och värk.
Mina tankar går till Monicas närmaste. R.I.P och oändliga kramar.