Det var i augusti 2002 och vi höll på med förberedelserna inför min svärmor tillika Monicas mormor – Elsy Lundmans 80-års kalas på Ladugatan i Piteå. Det var samma dag som Monica plötsligt kände en knöl i ena bröstet. Hon rådgjorde med sin broder Michael, men ville inte berätta upptäckten för de övriga förrän kalaset var över. Monica fick då, vid 33-års ålder diagnosen hormonpositiv bröstcancer, sen gick allt väldigt fort med operation, strålning och antihormonbehandling.
Monicas två döttrar, Matilda och Selma, var då endast 6 respektive 1 år gamla, otroligt tuff diagnos för en småbarnsförälder i sina bästa år. Maken Mats stod hela tiden vid Monicas sida och axlade mycket ansvar och arbete för hela familjen, samtidigt som han drev det egna företaget med allt vad det innebar. Tiden gick och livet återvände så småningom till det normala.
Nio år senare, i juni 2011 hade Monica blivit rekryterad som arbetsledare till Vårdstyrkan i Stockholm, ett privat vårdföretag inom hemtjänst. Monica blev handplockad för jobbet och såg fram emot att utvecklas i en ny organisation. Efter bara två veckor fick hon problem med ryggen. ”Ryggskott”, tänkte hon och bet ihop. ”Man kan ju inte börja med att vara sjuk”, men smärtan blev bara värre. Monica grät sig till sömns på kvällarna och försökte med smärtstillande att bita ihop under dagarna. Vi hade många, långa samtal med varandra, jag började bli lite misstänkt när smärtan inte upphörde utan bara blev värre.
Jag bad Monica åka in på akuten och inte åka därifrån förrän hon fått en röntgen av ryggen för något måste ju vara fel? Monica ringde mig när vi var på väg för att fira min svägerskas födelsedag och berättade då det fruktansvärda.Det var en ryggkota som helt frätts sönder av metastaser och cancern hade spridit sig till ena lungan samt till bäckenet. Till doktorn sa Monica: -”Du måste göra så att jag inte dör!!!”…. En turbulent tid började som involverade familjen, övrig släkt, vänner, arbetskamrater och ledning. Monica verkade ha en utomjordisk livsglädje, hon hade hela tiden fullt fokus på att bli frisk och komma tillbaka. Med stort stöd från familj, släkt, vänner samt arbetskamrater fick hon en otrolig kampvilja och drivkraft.
Efter att ha varit sjukskriven från juni 2011 till april 2012 med bland annat 44 behandlingar att genomgå, vilket sliter hårt på både kropp och psyke så var det underbart för Monica att få komma tillbaka till jobbet. Lyckan att känna sig behövd i sin profession, äta lunch med kollegorna och vara i ett annat sammanhang än sjukdomen var underbar. Att orka med att göra roliga saker med familjen, släkt och vänner – allt det positiva gjorde Monicas drivkraft oslagbar. Monica var en fena på att hålla ihop familjer och vänner, värna vänskapen, hålla på traditioner, ordna stora träffar, fester, middagar med alla samlade, hitta på roliga aktiviteter och älskade att resa. Hennes glittrande ögon och glada skratt kunde nästan få en gråsten att le, så´n var Monica, en riktig ”kusin-vitamin”, som min son Simon och Monica brukade kalla varann.
Jag och Monicas ungdomskompis, Pernilla Holmström åkte ner till Monica i Vallentuna – hennes sista helg i detta jordelivet. Vi är otroligt tacksamma för det fina mötet vi fick tillsammans med Monica i hennes hem, med familj, släkt, nära vänner och arbetskamrater. Rofyllt och stilla somnade Monica in den 14 september 2014 i kretsen av de närmaste. Monica blev 45 år och sörjs närmast av maken Mats, de två döttrarna Matilda och Selma, nu 18 respektive 13 år, syskon, föräldrar med familjer, Mats vuxna barn med familjer, arbetskamrater och en oändlig skara kära vänner.
Fast Monica var min make Eriks systerdotter, så var hon som en lillasyster och själsfrände för mig, och vi får nu trösta oss med att hon nu är en glittrande glad ängel fri från smärta och värk.