Den åttonde mars är en dag som vi kommer att minnas med stor sorg. Vår kära mamma, Maj-Lis Granström, orkade inte ta de sista trappstegen upp till sitt sovrum. Hon var fast övertygad om att Vår Herre skulle ta henne ännu högre, ända upp till himmelriket. Vi vill gärna tro att det blev så.
Mamma föddes i Ljusträsk, som ett av Hanna och Anselm Åbergs sju barn, För henne, liksom för andra ungdomar, gällde det att som ung snabbt gå ut i arbetslivet och försörja sig. För flickor var det då att "tjäna piga" i olika hushåll.
I ganska tidiga ungdomsår kom mamma i kontakt med sin blivande livspartner, vår pappa Arne. De gifte sig 1945 och bosatte sig i dennes föräldrahem "på Sörsia".
I hemmet fostrades tre barn. De genererade sedermera både barnbarn och barnbarnsbarn.
Hemmets skötsel och jordbruket var våra föräldrars gemensamma arbete livet igenom.
Ladugården, och allt annat, var mammas ansvar ända fram till slutet av 1970-talet då korna avyttrades. Efter att då ha fått lite mera fritid kom hennes stora intresse, bärplockning, att hamna i fokus. Många var timmarna i den närbelägna skogen.
Pappa orkade inte längre än till 1993.
Pension? Nja, liten, men den har räckt till mycket. Många är de hjälporganisationer, speciellt då kyrkan och missionen, har fått ta del av mammas bidrag. Hennes devis var: "Man blir inte fattig av att ge".
Mamma har sett till att vårt hem alltid har varit gästfritt och välbesökt. Ingen har gått hungrig därifrån. Våffeldagen inföll varje dag. Hennes hembakade skorpor, levererade i små platshinkar, var berömda ända ned till södra Sverige enligt ett av barnbarnen.
Mammas stora glädjeämnen var ju barnbarn och barnbarnsbarn. Jul, födelsedagar, ingen glömdes. Bakverk plus en present och slant. Alla lärde sig snabbt att ett besök hos Maj-Lis innebar fördelar.
Ett av de yngre barnbarnsbarnen fick dödsbudet:
–Är Maj-Lis en ängel då?
–Jaa.
–Då är hon den snällaste ängeln.
Så sant så.
Mamma, hon fattas oss.