På sensommaren 2006 började en kvinna med en alldeles sällsam levnadshistoria att följa med den buss som var min arbetsplats ned till Piteå. En människa som sakta men säkert tillät mig att kliva in i en värld som för mig var helt främmande, jag fick hennes förtroende. När hennes älskade Johnny några månader senare skrevs ut från sjukhuset blev det början på en åtta år lång vänskapsresa som inte tagit slut, men som i och med deras öde är inne i en annan fas.
Jag har aldrig och kommer aldrig i framtiden att få träffa någon med en sådan viljekraft och ett sådant mod, att trots motgångar, som för de allra flesta, skulle varit övermäktiga, behålla visionen och hoppet, att tillsammans skapa en framtid i vår lilla by. Det borde lyftas fram som ett mycket gott exempel för oss andra. Jag är mycket väl medveten om att vi inte är många som kan klä deras levnadsöde i ord, men nu när de kommit till vila, inte längre behöver strida med jordelivets alla plågor och mödor, vill jag ge dem ett löfte. Jag skall göra vad jag kan för att berätta om deras strid för andra, med det hoppet att någon annan skall slippa mötas av samma hårdhet som de gjorde. De som par lärde mig så mycket om kärlek och ömhet, ett beteende som överlevde, trots att de mestadels promenerade i en väldig uppförsbacke.
Jag som haft det så förspänt med allt i mitt liv, fick se att kampen för mänskliga rättigheter, kan vara enormt tuff, kanske som i deras fall sluta i en allt för tidig död. Jag skulle gärna önska att vi fått resa sida vid sida ett tag till, men jag liksom alla andra måste böja mig för det faktumet att livet är ändligt. Jag kommer att sakna dem, men också försöka, att föra deras kamp, för ett lugnt och stilla "Svenssonliv" vidare.
Ulrika talade ibland med mig om mormor och morfar och hur de övertygat henne om att där bortom jordelivets slut väntade en himmelsk frid, som intet öga sett och intet öra hört. Jag längtar dit själv, och vet att den frid som inte jorden har, den finns endast i himmelen hos Gud. Jag önskar att mina vänner får vila i frid.