Min mormor Jenny Tjernqvist blev 96 år och så här minns jag henne. När jag var liten, och inte ville vara dagbarn hos grannen, då brukade jag ringa mormor när mamma duschade och bad henne komma. Då satte hon sig på sin cykel och cyklade de 5 kilometerna till oss. Till min mammas stora förvåning och till min stora glädje såg vi henne svänga in på kvarteret precis i tid innan jag skulle gå över till grannen. Hon kom alltid när jag ringde, trots att mamma förbjöd mig att ringa, mormor hade ju ibland jour och behövde sova.
Min mormor var modig och självständig. När andra flydde stannade hon kvar tillsammans med hennes pappa i släktgården i Övertorneå vid älven för att bevaka den när tyskarna bombade och härjade på finska sidan. Hon berättade att det inte var enbart hemska tider, utan de svenska soldaterna som belägrade halva gården var både stiliga och trevliga. Men visst, det förstod vi, att hon upplevt svåra händelser, så svåra att hon inte velat berätta om dem. Detta var inte första gången som hon räddade släktgården i Övertorneå. Redan som 7-åring klättrade hon upp på taket med ett saltkärl för att släcka en sotbrand i skorstenen.
Mormor var röntgensköterska och jag minns hur hon berättade att hon tog sparken till akuten i Kiruna vintertid då hon hade jour och larmet gick. Nedförsbacken längs Föreningsgatan gjorde att hon snabbt kom fram, värre var det hemåt, sa hon. Min mormor berättade också hur hon firat midsommar i Övertorneå, med dans på berget natten lång.
Sista gången mormor dansade på sina egna ben var på min brors bröllop, i min brors stadiga grepp. Då var hon 90 år. Men det var inte sista gången hon dansade. Hon dansade även på min kusin Jörgens bröllop för 5 år sedan, sittandes i rullstol. I den rockade hon loss på dansgolvet till kl. 2 på natten.
Hon dansade på samma sätt på min kusin Peters bröllop för 2 år sedan. Gör om det när du är över 90 år, skulle kanske min mormor säga! Eller kanske inte, hon tyckte nog inte själv att det var så märkvärdigt, att hon dansade och drack whiskey långt efter att de flesta 90-åringar lagt sig för natten. Men min mormor var inte som andra 90-åringar. Min mormor var nog en av få 90-åringar som tyckte att det finska bidraget i Eurovision, ”Hard Rock Halleluja”, var riktigt bra. Min mormor tyckte också om sport och hon följde med all sport och såg repriser på Eurosport.
Hon visste hur det gick i hockey, tennis, golf, fotboll, skidor, etc. När det var OS, VM eller andra större evenemang, var hon inte pigg att prata i telefon och om hon var bortbjuden på middag hade hon bråttom hem till direktsändningar. Hon var helt enkelt en sportfantast. Hon måste ha varit en av få personer som någonsin flyttat in på Öjagården och saknat sportkanaler på tv.
När mormor böjd på kalas i stugan så var det rejäla kalas. Inte sorten med små söta kakor och kaffe kl. 15, utan middag, vin och whiskey natten lång åt oss alla barn, barnbarn och respektive.
Jag minns ett kalas när vi stod på stolarna, på bordet och vissa hängde i takstolarna innan kvällen var slut: -upp och stå, som Albin, 2 år, sa. Resten får vara historia. Så var mormors kalas.
Jag minns när mormor fyllde 80 år och vi i vanlig ordning firade henne i stugan på Fårön och det blev diskussion om vem som var vigast. Då slängde mormor upp ett ben på bordet, sittandes i stolen, - slå det om ni kan var budskapet! Det kunde ingen av oss barn eller barnbarn. Alla som försökte klagade över att det gjorde ont i ryggen eller gav sträckningar i baksidan av låret.
Det som jag särskilt minns är alla sommarnätter när jag i 20-årsåldern kom cyklande till stugan från krogen. Då kom hon alltid tassande upp, nyfiken på hur kvällen hade varit. Vi satt sedan sida vid sida och såg solen gå upp, med var sin kopp te och pratade om kärlek, killar och mycket annat. Det är faktiskt inte mer är 3 år sedan det hände sist. Där satt vi, sida vid sida, med var sin kopp te och såg solen gå upp:
–Tänk, sa mormor då, att vi fick uppleva det här en gång till. De minnena kommer jag att leva på länge och vi pratade om de nätterna så sent som i somras. Min mormor, hon är min förebild, min hjältinna och jag hoppas att jag får leva ett lika fullt liv som henne! Hon är älskad och hon är saknad!
Malin Malmström