Min älskade livskamrat Ivan Öhlund har efter lång och envis kamp mot sjukdom lämnat mig två veckor innan han skulle ha fyllt 78 år. Ivan var född och uppvuxen i Arvidsträsk som näst yngst i en syskonskara på tio barn. Som 13-åring började han arbeta i skogen, ett yrkesliv han fortsatte med ända upp i vuxen ålder, först åt Domänverket och senare åt Assi. Då han var i 40-årsåldern började han känna av kärlskador i båda händerna som en påföljd av dåtidens motorsågar utan vibrationsskydd.
I början av 1980-talet slog en läkare fast att Ivan jobbat färdigt i skogen och något år senare fick han sjukpension.
Ivan och jag träffades den 22 juli 1964. Kort därefter lämnade jag min hemby Stockfors för att börja arbeta i Älvsbyn. I december 1967 blev vi sambo i en lägenhet på Lövgatan.
Sommaren 1974 flyttade vi in i vårt nybyggda Älvsbyhus på Älvgatan, där vi sedan dess varit bosatta.
Som många andra Arvidsträskbor hade Ivan fiske som sitt allra största fritidsintresse, en sysselsättning som jag också tyckte mycket om. Tillsammans gjorde vi massor av trevliga fisketurer, särskilt till Abborrtjärn i närheten av hans hemby. Till saken hör att vi varken hade bil eller körkort, så Ivan skjutsade mig på sin moped då vi skulle ut och fiska. Det var förstås olagligt att färdas två på mopeden och dessutom var den oregistrerad, så vi höll oss alltid till mindre skogsvägar där det inte var någon risk att stöta på en polispatrull.
Dans var ett annat av våra gemensamma intressen, som vi hade stor glädje av i många år.
Under tiden vi bodde på Lövgatan började Ivan ägna sig åt tävlingsåkning på skidor. I flera år tävlade han för Nybyns IK, den enda förening han varit medlem i. Förutom åtskilliga tävlingar i Andörjan åkte han bland annat Silverloppet i Arjeplog.
Som person var min livskamrat social, gladlynt och skojfrisk, en människa som alla hade lätt att tycka om.
Till vår stora sorg tilltog sjukdomarna med åren och han fick allt svårare att röra sig obehindrat. Att inte längre kunna fara och fiska var ett hårt slag för honom. Mopeden blev han också tvungen att ställa ifrån sig för gott.
Trots alla motgångar kämpade Ivan in i det längsta för att behålla sitt goda humör. Det senaste halvåret vistades han växelvis på korttidsboendet Solbacken i 14-dagarsperioder.
Sorgen och saknaden efter honom är stor, men min förhoppning är att de ljusa och roliga minnena jag har efter ett långt liv tillsammans med Ivan så småningom ska jaga bort de tunga tankarna. Jag önskar honom av hjärtat att få vila i frid.