Ingegerd Berglund, Piteå har avlidit i en ålder av 83 år. Hon föddes i Bölebyn. Pappa Axel var flottare och mamma Jenny var hemma och gav omsorg, kärlek och glädje som formade barnen som växte upp. Ingegerd utbildade sig tidigt till barnsköterska, hon älskade barn och barn älskade henne. Hon fortsatte sedan på Hagabergs folkhögskola för att förbereda sig inför studierna till sjuksköterska i Gävle. Där möttes vi och tog vår sjuksköterskeexamen 1960. 1962 åkte vi till England för att fortsätta förberedelser för olika livsuppgifter som Gud planerat för oss. Vi arbetade som barnflickor och läste engelska samtidigt. Ingegerd fortsatte med barnmorskeutbildning medan jag arbetade som sjuksköterska.
1965 var Ingegerd tillbaka i Sverige och Piteå. Sista helgen i augusti avskiljdes hon på Storstrand som missionär för Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Sedan bar det i väg till Indien. Många hade kommit till perrongen för att vinka av Ingegerd som ensam påbörjade sin långa resa mot okända uppgifter i Madhya Pradesh (MP) där Ingegerd skulle tjäna i Evangelisk Lutherska kyrkan i MP och det sociala programmet som kyrkan bedrev. Ingegerd gav 21 år av sitt liv i tjänst i Indien. Många, många var frågorna inom Ingegerd när tåget rullade ut från Piteå station och Ingegerd stod i fönstret och vinkade med en lång sjal. Tårarna rann nerför mångas ansikten när avskedssången ”Tänk när släkt och vänner, alla mötas där på den gyllne stranden, skiljas aldrig mer…” sjöngs. Mamma Jenny kände stor smärta men också tacksamhet över Ingegerds val och livsuppgift.
Första perioden i Indien omfattade 5 år utan hemresa Under sin första och även sista period arbetade hon i Junnordeo som ansvarig för barnhemmet för föräldralösa barn. Ingegerd älskade dessa små förskolebarn av hela sitt hjärta och blev mamma för dem. Under den tiden dog Ingegerds pappa, hon fick inte meddelandet förrän efter begravningen.
Hennes andra och fjärde period arbetade hon i Khurai, där man som hade ett litet sjukhus. Där kom hennes och hennes missionärskollegors kunskaper som sjuksköterskor och barnmorskor väl till pass eftersom sjukhuset långa perioder saknade läkare. Många svåra beslut skulle fattas, behandlingar, som är långt utöver en sjuksköterskas kunskapsområden utföras. Beslut om att remitera patienter till sjukhus längre bort på dåliga och många gånger ofarbara vägar skulle tas. Ofta var nätterna fyllda av arbete och ansvaret vilade tungt på sjuksköterskornas axlar. Men Ingegerd och hennes kollegor stod trogna i sina uppgifter.
Under sina 21 år i Indien var hon hemma i Sverige 5 gånger. Hon kom även hem till Sverige under ett par månader år 1972 då hennes mamma var mycket sjuk. För Ingegerd som inte hade fått vara hemma i samband med sin pappas sjukdom och död var det en rikedom att få komma hem och vårda sin mamma den sista delen av hennes liv. Men Indien kallade igen. I slutet av 1986 återkom hon för sista gången.
Hon hade 14 år kvar till sin pension. Hon sökte in och genomgick en diakonal utbildning i Vårsta och arbetade sedan som diakonissa i Söderhamn fram till sin pensionering.
Ingegerd och jag möttes 1957 och har fått uppleva en fantastisk livslång trofast vänskap. Jag fick förmånen att tillbringa ett år som volontär tillsammans med Ingegerd i MP. Det var framför allt Ingegerd som förmedlade kunskap och erfarenhet som blev grunden i mitt arbete i olika delar av världen. Detta var livsavgörande för mig.
Vi var en mindre grupp som samlats i Hoppets kapell i Piteå för att minnas Ingegerd och ta farväl. Vid själva avskedstagandet stod vi alla runt kistan tillsammans för att ta farväl. Vi sjöng då, likasom man gjort vid avslutningen det s.k. ”syskonmötet” i Chhindwara : ”O hur saligt att få vandra, hemåt vid vår Faders hand, snart vi slutat ökenfärden och gå in i Kanans land". Nu fick vi, runt omkring Ingegerd sjunga samma sång och ta farväl.
Nu har Ingegerd slutat pilgrimsfärden som varit en rik och utgivande färd. Vi minns henne med stor tacksamhet till Gud.
Jag är tacksam att jag fått vara Ingegerds vän i 57 år.