Det är mycket som aldrig kommer att bli sig likt nu när min kära vän Eva inte längre finns bland oss. Eva har varit en stor del av mitt och min familjs liv. En helt fantastisk människa på alla sätt och vis och vi har haft så roligt ihop. Det skulle bli många sidor om jag skulle ge mig på att återberätta allt trevligt som vi upplevt tillsammans under dryga 40 års nära vänskap. Minnen från ungdomsåren och sedermera från då våra barn växte upp. Campingturer genom landet med husvagn, fjällresor till både Ammarnäs och Tärnaby, båtutflykter i skärgården, utlandsresor till olika destinationer, bärplockning ja det mesta har vi gjort tillsammans. Det är faktiskt bara självaste julafton som vi inte prövat fira ihop.
Familjen betydde oerhört mycket för Eva och kom alltid i första rummet. Maria, Linda och Peter kunde inte haft en bättre och mer omtänksam mamma. Eva blev också en högt älskad mormor till Sanna och David. Dom senaste 20 åren har vi haft förmånen att ha vår stuga på promenadavstånd till Eva och hennes älskade Rolle vilket inneburit att vi träffats väldigt ofta. Många trevliga middagar, promenader till varandra och vardagssurr över en kopp kaffe har det blivit genom åren. Eva var en duktig matlagare och det fanns alltid nya spännande recept som hon tyckte om att prova. Hon lade ner många timmar i sina blombänkar och tyckte om att pyssla med sina växter. För Eva var egentligen inga sysslor främmande. Hon målade, tapetserade, sydde, klädde om möbler och hon tyckte om att göra det trevligt omkring sig.
När jag själv drabbades av allvarlig sjukdom för ett antal år sedan var det så självklart för Eva att hela tiden finnas där för mig. Hon satt ofta bredvid min säng på sjukhuset då jag fick mina behandlingar. Under min rehabilitering fann vi båda akvarellmålning som ett ytterligare gemensamt intresse. Eva var verkligen godheten själv. Hon hade ett stort och varmt hjärta och mycket omsorg om andra även när hon kämpade så tappert med sin egen svåra sjukdom. Hon hade en enorm styrka och tro på att hennes allvarliga sjukdom skulle bli någorlunda stabil. När vi andra såg allt i svart så var det hon som var den hoppfulla. Nog ska det här ordna sig, sa hon många gånger.
Sista gången jag träffade Eva, bara dagar innan hon dog hade hon fått veta att hon skulle bli tvungen att ge upp kampen mot sjukdomen. Jag satt vid Evas sida och vi pratade och gladdes åt allt trevligt vi gjort tillsammans genom livet men konstaterade också att det var mycket som vi hade planerat att göra tillsammans men som aldrig skulle bli av. ”Ha det nu så bra, vi ses någon annanstans", var det sista hon sa till mig då vi skiljdes åt. Evas omtänksamhet för andra sträckte sig ända in till döden. Det tomrum och den saknad Eva lämnar efter sig kommer aldrig att fyllas. Jag är så otroligt tacksam att ha fått vara hennes vän alla dessa år. Den långa varma vänskap vi delat är få förunnat. Hon var en alldeles underbar människa. Hon fattas oss.