När fil dr Else Britt Lindblom avled 24 september ändades en aktiv gärning som ortnamnsforskare och hembygdsvän med utgångspunkt från kustbyn Sundom i norra delen av Nederluleå socken. Detta ständigt föränderliga landskap var något av hennes signatur när hon skildrade gångna tider. Indirekt blev landhöjningen den yttersta orsaken till vad hon sökte fånga i ortnamn, i vetenskapliga termer och med dialektens särprägel. Det gav henne även anledning att överskrida nationsgränser. I mitt minne stannar två ord, två termer, som jag till en början inte förstod. Hon talade ofta om Lule-Sundom och Vasa-Sundom, och menade då två genuina kustbyar som bevarat mycket av gammalsvenska i såväl dialekt som ortnamn. För henne var det naturligt med en sådan parallellitet. Österbotten och gamla Västerbotten med respektive kustbygd utgjorde en gemensam kulturkrets.
Hennes vetenskapliga huvudverk blev doktorsavhandlingen Studier över önamnen i Luleå skärgård som framlades 1988 vid Umeå universitet. En mångårig sommarvistelse på Gussöskatan i Sundom hade inte bara väckt frågor om ortnamnsbeståndet. Nu började hon också närma sig svaren som till stor del gavs av landhöjningen. Enkelt uttryckt avslöjade kustlandskapets ö-namn områden som numera vuxit samman med fastlandet. Därefter gällde det att fastställa nivåer och därmed rekonstruera ett skärgårdslandskap. Och till sist konstatera att de nordiskt klingande namnen bevarats genom århundraden.
Samma grundtema återfinner vi i hennes Från Abborrstenen till Östreklacken. Där serverar hon en alfabetisk sammanställning av ortnamnen i skärgården, en bok för turister och båtfolk. Översikten blir tydlig, det är bara att välja önskat namn som i en uppslagsbok.
Efter detta förflyttar hon sig till fastare mark, till de gamla byarnas hemman. Sådana framträder alltifrån de äldsta registreringarna under Gustav Vasas tid och framåt. Gårdar och namn i Nederluleå socken blev titeln för den sammanställningen. Även här har hon gjort en alfabetisk presentation där varje by och äldre gård redovisas systematiskt.
Else Britt Lindbloms gärning på det lokalhistoriska planet ägnades åt Sundom. Dels med en uppsats om Sundomskjolen i Nederluleådräkten, dels ett avsnitt där ”Människor berättar”. Detta skedde vid sidan av ”Sundom i historiska urkunder” där hon fick sätta in den jubilerande byn i ett större sammanhang.
I Min barndoms och ungdoms Björkelund utgår hon från gårdarnas namn i vanlig ordning, men skriver denna gång personligt om människorna i den by där hon växte upp, från 1920-talet och framåt.
Kavalkaden avslutas i hennes sista verk med ett vidgat ämnesval. Tollorna och mästaren från Anundsjö – en essä om en märklig vandringspredikant i mörk vadmalkostym, en svensk Rasputin som uppehöll sig i Sundom på 1920-talet.
Sådant var Else Britts historiska intresse – som började med ortnamnsfunderingar från ett sommartorp och sedan växte och växte till ett vetenskapligt värv. Iakttagelserna om ö-namnen har också ofta citerats och får uppfattas som hennes viktigaste bidrag till hembygdens förunderliga historia.