Hon föddes i Korpilombolo den 15 augusti 1933. Eira blev tidigt moderlös, hennes mamma avled i TBC när hon var bara fyra år gammal och hon uppfostrades av sin pappa och styvbröder hemma på gården i Korpilombolo.
Uppväxten under krigsåren var tuffa, hon återkom ofta med minnesbilder av hur himlen färgades röd när kriget härjade på andra sidan älven. Hur finska flyktingar passerade och erbjöds hjälp.
I skolan gick det bra. Eiras fröken uppmuntrade henne och gav henne rådet att studera vidare. En karg uppväxt och patriarkal struktur gjorde att Eira ville bort. Efter folkskolan, endast 14 år gammal flyttade Eira ensam till Stockholm. Efter ett antal års arbete bestämde hon sig, hon skulle bli barnmorska. Studier på folkhögskola, där hon träffade den man hon skulle leva 65 år tillsammans med, sedan sjuksköterskeutbildning innan hon gick vidare till barnmorskeutbildning och sedan även studerade vidare till distriktssjuksköterska.
För Eira var det viktigt att utbilda sig väl, skaffa sig ett yrke och en bra anställning. Hon väntade därför med att bli mamma till dess allt det fanns på plats. Hon betonade alltid vikten av självständighet, att som kvinna aldrig göra sig beroende av en man.
Men Eiras liv hade kunnat sluta redan under andra året på utbildningen. Ont om pengar gjorde att böcker och studier gick före mat och hon kollapsade av undernäring. Hon blev intagen på Umeå lasarett och slutförde sjuksköterskeutbildningen ett halvår efter sina klasskamrater.
Att kollapsa av matbrist formade Eira. Hon bestämde sig för att hennes barn aldrig skulle behöva vara hungriga.
Genom åren var det inte alltid gott om pengar, men just mat sparades det aldrig på.
Eira har under åren mött och hjälpt tusentals kvinnor i Pitebygden. Först som barnmorska på Piteå BB och sedan inom mödravården. Hur många barn hon hjälpt till världen är omöjligt att besvara, vittnesmålen om hennes professionalitet, integritet och stora kunskaper är oräkneliga. Hon ingav värme och respekt. Alltid mån om att behandla människor rättvist och korrekt.
Kunskap, kultur och bildning var centralt. Hon slutade aldrig läsa, ständigt låg en ny bok på nattygsbordet. Huset på Nygatan, som hon ritade och byggde ihop med sin make, inreddes med bokhyllor fyllda med böcker.
Hon älskade klassisk musik. Opera. Konst. Den kultur och bildning hon inte fick tillgång till som flicka kompenserade hon senare under livet.
Eira uppmanade alltid sina barn och barnbarn att studera, se världen och göra rätt för sig.
De skulle inte behöva genomlida det hon själv fått uppleva som barn. Skapandet av en trygg och kärleksfull uppväxtmiljö var viktigt.
Hon älskade att laga mat och handarbete. Hennes händer vilade aldrig. När det fanns tid för en stund framför TV:n åkte stickningen fram.
En stor del av hennes hjärta fanns också i fritidshuset på Notudden i Norrfjärden. För henne blev stugan den trygga hamn för familj och vänner hon själv saknade som flicka.