Så har vår mamma fått komma till ro. Kroppen trött, sinnet inte riktigt i nuet, men tacksam fram till slutet. Det gör ont att dö långsamt, både för den som dör och för den som står bredvid. ”Var inte rädd, du ska inte behöva dö ensam”, sa vi till henne medan vi höll hennes hand till tröst och styrka. Plötsligt när vi minst anade det kunde hon öppna sina ögon och le, ett strålande litet leende. Gång på gång ville hon ta våra händer eller stryka oss på kinden och varenda gång vi hälsade på sa hon: ”Åh vad ni är fina!” Det gjorde så gott i oss. Aldrig glömmer vi den där gången då hon överfylld av glädje över att vi kom sa: ”Nu tror jag att änglarna ler.” Vid det laget hade hon gått så långt in i glömskan att vi inte trodde att hon skulle kunna formulera en sådan mening, men se det kunde hon. Det var så typiskt mamma. Hon var en överraskningarnas kvinna.
Vår mamma var social, klok och intelligent. Visst skulle vi kunna fylla vårt In memoriam med exempel på detta men just nu känns inte det alls viktigt. Nu tänker vi på annat, på det där speciella som gjorde mamma till just vår mamma. Det största och viktigaste vi vill skriva om är att vi hade en mamma som älskade mycket. Ofta, ofta sa hon: ”Jag älskar…”
Hon älskade att pyssla om sina blommor. Hon älskade fina gardinuppsättningar. Hon älskade föremål av trä. Hon älskade brunt. Hon älskade att ”tjorva upp” garnnystan. Hon älskade att spela spel och hon älskade att fuska i spel. Hon älskade att kolla att kvittona stämde. Hon älskade att lösa korsord. Hon älskade att skriva. Hon älskade att läsa. Hon älskade att reda ut sakers tillstånd. Hon älskade melankolisk musik. Hon älskade att sitta på bönhusbänken, långt fram, varje söndag, så länge hon förmådde. Hon älskade varma, mjuka människor och hon älskade människor med humor. Hon älskade vår pappa så länge han levde och alla år han inte levde. Hon älskade sina barnbarn och barnbarnsbarn och hon älskade oss. Tänk så mycket kärlek det kan rymmas i en enda liten människa!
På äldre dagar infann sig en humor och spontanitet som vi häpnade över. Hon kunde vara så härligt tokrolig. Där satt vi på våra släktbjudningar och tjöt av skratt medan hon aningen blygt, men märkbart nöjd, kikade på oss över glasögonkanten. Men det som gjorde det starkaste intrycket på oss var hennes förnöjsamhet. Kanske var det mammas absolut starkaste sida, att med glädje och tacksamhet ta vara på och vårda det liv hon fått. Hon blev ett levande exempel på att lyckan kan finnas i det lilla och vi högaktade henne för detta.
Så går ett liv. Ingen lever för alltid. Vi säger:"Tack! Nu har mamma gjort sitt och hon gjorde det bra! Må vår evige Fader ta henne i sin famn och ömt hålla sina armar omkring henne och må himlens alla änglar möta henne med ett strålande leende."