Birgitta Lehmann, född Dahlbäck, bosatt i Paris, har i november i år avlidit på ett sjukhus i Marrakech i sviterna av en lunginflammation. Birgitta blev 75 år. Efter minnesceremoni på Père Lachaise kyrkogården i Paris och kremering där, har hennes urna lagts i familjegrav i Capbreton/Hossegor i sydvästra hörnet av Frankrike där hennes man vilar sedan tidigare. Birgitta bodde sedan början av 1960-talet i Paris, men även en period i Capbreton.
Birgitta var född i Roknäs, i farfar J O Dahlbäcks hus på Sjulnäsvägen. Hon flyttade tidigt med sina föräldrar Bertil och Olga till Långträsk i Markbygden, där hon växte upp obekymrad, glad, olydig och nöjeslysten. Hon präglades i hygglighet och tolerans av sin snälla pappa, och i lutherskt allvar av sin mamma, i byns kyrka, bönhus och folkskola.
Det senare något som dock inte tog särskilt djupt i hennes sorglösa själ. Hon tillbringade sommarlov på sin morbror Arthur Holmgrens gård i Lillpite, med flera kusiner, och vistades ofta hos sin släkt och farfar J O i Roknäs och på hans stuga på Killingholmen i Svensbyfjärden. Birgitta som smal tonåring kan ses i en idyllisk sommarfilm från 50-talet, tagen av farbror Nisse.
Efter realskola i Älvsbyn började resan ut i världen, med jobb i bland annat Piteå, Umeå och Stockholm. Birgitta deltog i Fröken Sverige 1959 och därmed började en karriär som mannekäng och fotomodell i Stockholm, och vidare i Paris. Där träffade hon sin man, läkaren och vivören Jacques Lehmann. Med det var det slut på epoken Birgitta Dahlbäck, Långträsk, och början på tiden som Bibi Lehmann, Paris. Ett spännande, passionerat och roligt liv i stort umgänge i Paris och med semestrar vid Medelhavet, där livet kan sägas vara raka motsatsen till de svala och lugna somrarna på Killingholmen. Under 60-talet födde hon sina tre pojkar Edouard, Charles och Mathias, och så småningom fick hon även känna glädjen av möten med sex barnbarn.
Birgitta stortrivdes i Paris. Hennes personlighet kom till sin rätt i det livliga umgänget i familjen och i Paris fria och kosmopolitiska miljö; intelligent, orädd, okonventionell utmanade hon med charm den franska bourgeoisiens koder.
Birgitta var mycket hjälpsam, generös och handlingskraftig. Under sin tid i Paris tog hon emot och vakade över många unga flickor från Sverige som kom till Paris som aupair och studerande; bland annat släktingar och bekanta från Piteåtrakten. Hon stöttade med ett öppet hem och med praktiska råd och hjälp, vilket gav trygghet åt ungdomarnas vistelse i storstaden.
2002 deltog Birgitta med äldste sonen Edouard och hans fru Laure i en kusinträff på Dahlbäckssidan, med bland annat besök på släktgårdarna i Roknäs och Blåsmark.
Birgitta gjorde ett längre återbesök i Sverige i augusti i år. Överallt sken solen lagom varmt. Birgitta mottogs glatt och generöst av släktingar och vänner. På Storgatan i Piteå skrattade vi åt den stolta devisen ” Kalla det gärna skryt, men….”. Slutligen en tur upp till Långträsk och möte med skolkamraten Vivi-Anne Öberg. Vi kunde konstatera att skolan var borta men att barndomshuset, rejält byggt av pappa Bertil, stod kvar och med den stora granen framför bron allt mäktigare. Som det skulle visa sig blev detta en ordentlig sista avskedstur till släkt och vänner i Sverige.
Birgitta är borta nu. Vår Birgitta i Paris finns inte mer. Men bilder av henne finns lagrade inom oss; tydliga, vackra och värmande.