Vår fina mamma, mormor, svärmor. Hon var vår klippa.
Hennes omsorg har omfamnat oss genom hela livet, hon har tagit del av vår vardag, bett, ringt och mejlat. Otaliga är hennes resor till oss, 90 mil med tåg var ingenting för henne.
Sedan barnbarnen - Unn, Vida och Gry – var bara ett par dagar gamla har hon funnits i deras liv. Så fort pappa Peter åkt på turné susade hon ner och hjälpte Marie med lämning, hämtning, matlagning och städning. Hennes tålamod var stort och barnbarnen fick alltid vara med och rättvist fördela mjölet i bunken vid alla bullbak. De hade sin egen relation och de kommer alltid att bära den inom sig.
Vi ringdes om alla små vardagshändelser. Hon hade en förmåga att intressera sig för de små detaljerna och som hon kunde skratta åt dråpliga situationer! Inte minst när hon själv gjort något tokigt.
Och som hon har lyssnat! Hon var Helenes största supporter. Vartenda radioprogram hon gjort rattade hon in, inte bara de i ”vuxna” P1 utan även i P2, P3, P4, till och med när Helene ledde brötiga hårdrocksprogram i P3 lyssnade hon.
När Helene fyllde 50 (”Tänk att jag har så gamla barn”), svischade hon ner två gånger för att hurra.
Helenes många vänner uttryckte sin glädje över mötet med henne. Som en av dem sa; ”Your mother’s gentle welcome and her good humoured introduction to the wildflowers of Sweden is a very special memory of a beautiful woman”.
Men hennes omtanke räckte till för många fler än oss. Hennes engagemang i EFS-föreningen sinade aldrig. Hon bakade, lagade mat och tog sig an uppgifter, som till exempel ordförande, med sällsynt självklarhet.
Och å många elever hon lotsat i sin lärargärning. Så många kvinnor hon hjälpt under åren i Kvinnojouren. Så många flyktingar hon stöttat som hjälplärare på SFI. Vissa blev vänner för livet, ja hon blev till och med extramamma och ”mormor”. Sådan var hon - hon bara gjorde, utan tanke på att få något tillbaka.
En viktig del av mammas och pappas liv var vännerna – långvariga, nära relationer och därtill fina grannar. Så roligt de haft! Hennes broderade bonad säger allt. ”Fem äro bjudna, tio komma, slå vatten i soppan och önska välkomna!”
De starka band som mamma och pappa knutit med dem har gett även oss vänner för livet.
1996 drabbades vi av stor sorg, då hennes älskade make Rune och vår pappa gick bort. Han var verkligen hennes livs kärlek och hon talade alltid om sin stora tacksamhet över alla år de fick dela.
I sitt julbrev till Amerikasläkten skrev hon att 2014 varit ”a year of celebrations”. Ja, vilket sista år vi fick tillsammans! 80-års firande på Lingonstigen med döttrar, bröder, kusin, många vänner och grannar. Hennes 80-årspresent - resan runt i hennes hembygd i Vilhelm Mobergs fotspår - alla tillsammans i en minibuss, så fint vi hade det!
I september gifte sig Marie och Peter, mamma läste bibeltext och bön under vigseln på sin fina småländska – en alldeles oförglömlig stund. På den fantastiska bröllopsfesten strålade hon i sin röda Värendsdräkt – så vacker, så glad hon var!
Hon har ständigt varit närvarande i våra liv - både kroppsligen och i tanken.
Hon fattas oss, älskade mamma, mormor, svärmor, syster, vän!
Nu får de dela livets upplevelser och vila i varandras famn – mamma och hennes älskade Rune.