Vår älskade pappa, farfar/morfar gick bort en dryg månad innan sin 89:e födelsedag.
Han var nummer fem i en syskonskara om sju barn, son till Helmer och Elisabeth Berglund i Högsböle. Efter avslutad skolgång gällde för alla barnen att bidra till hushållet som var fattigt, men otroligt rikt på kärlek.
När pappa var 16 år avled den fem år äldre brodern Holger i blodförgiftning, efter en arbetsplatsolycka. Detta var ett hårt slag för hela familjen.
Pappa var då lärling som rörläggare med en näst intill obetydlig lön. Han berättade för mig så lycklig och stola han var när han kunde ge sin mor en krona för att kunna köpa salt och smör. Efter en period som bagarlärling på Lundbergs kafé i Lillpite och extrachaufför hos Piteå taxi blev han säljare för all framtid. Mellan 1950 och 1954 var han säljare och utkörare av malt- och läskedrycker hos Piteå bryggeri. Mellan 1954 och 1956 säljare och distributör av småbröd för försäljningsaktiebolaget Pricko. Mellan 1956 och 1958 försäljare av dammsugare och golvbonare för Electrolux och mellan 1958 och 1962 försäljare av personbilar och lastvagnar hos Forslund BIl AB, nuvarande Nordiska bil.
1962 fick han så anställning hos Skandia försäkrings AB som distriktschef i Arvidsjaur, ett jobb han hade kvar till sin pensionering 1987.
Pappa hade stor social kompetens och fick genom åren ett stort socialt nätverk. På grund hög ålder minskade nätverket stadigt i takt med individers frånfälle. "Snart är det bara jag kvar" brukade han säga.
1951 gifte han sig med vår mor Carin, född Berg i Lillpite. I äktenskapet fostrades två söner, Christer och Lars. 1974 genomgick paret en skilsmässa. Trots detta behöll de kontakten via telefon, julkort och ibland även besök. Detta fortsatte även i samboförhållandet med Minette. De var alla goda vänner.
Hans stora fritidsintresse var jakten, och särskilt jakten efter älg, samt sång och musik. Han avgudade sina barnbarn och barnbarnsbarn, och ett besök av de små betydde så mycket för honom och lyfte hans dag.
På äldre dagar hade han funderat på att "flytta hem" och i februari i år gick flyttlasset från Arvidsjaur till det nya trygghetsboendet i Hortlax. Här trivdes han, men hans tid här blev kort. I april började hans kropp att fallera, med täta besök och inläggningar på sjukhus. Det kulminerade efter midsommar när komplikationer tillstötte på ett sådant sätt att kroppen inte till slut inte orkade. Pappa återhämtade sig såldes inte och lämnade aldrig Piteå älvdals sjukhus.
Den saknad och det tomrum som finns kan närmast beskrivas som ett stort vacum, som aldrig kan fyllas. Han var min hjälte och idol i 58 år.