Allt vilar på ett hjärtslag. En dag i slutet av september tog vår vän Allan Johansson steget in i evigheten, och det blev tomt efter honom.
Då och då parkerade han sin gula lilla bil utanför vår grind för att hälsa på. Ibland passade det att dela en måltid, ibland en kopp kaffe, och varje gång delade vi samtalet. Det berättades händelser från barndomen, erfarenheter jämfördes, anekdoter från ungdomens år varvades med arbetsupplevelser. Vi skrattade tillsammans men delade också många sorger.
Vi känner stor tacksamhet över hans vänskap. Han övergav oss inte utan visade genom ord och i handling att han ville vara en vän till oss. För det är han en mycket välsignad medmänniska. Han viste vad ensamhet var. Vi hoppas att vi kunde skingra denna hans känsla ibland. Att bli gammal och att inte få ha hälsan var ett par av bördorna vi kunde dela under alla de år som gått.
Nu har hans gamla, trötta kropp fallit till marken som höstens blad från sin gren. Någon har varsamt befriat honom från andningens plåga och gjort hans själ lätt och fri. Han sitter nog med sitt kära dragspel och sjunger sina sånger för alla, som före oss har gått genom porten till Sunnanäng. Han var väntad och efterlängtad. Ensamhet har blivit gemenskap.
Vi tackar Allan för att han ville vara vår vän och lyser frid över hans minne.