Alf Bergman, tidigare VD och ordförande i Svenska Shell, har avlidit i en ålder av 96 år. Närmast anhöriga är hustrun Vilma och barnen Ulla och Tomas med sina sambor Sven och Ylva, samt barnbarnen Vera och Fabian.
Alf Bergman föddes 1923 i den lilla norrbottniska byn Tväråsel utanför Älvsbyn. Föräldrarna hade ett småjordbruk med självhushåll . Pappa Fabian började därför efter några år att försörja sin familj genom affärsverksamheter som slakteri och vedhandel.
Mycket tack vare hjälpsamma lärare kom Alf kom att göra en klassresa. Hans folkskollärare övertygade mamma Elin och pappa Fabian att pojken borde få läsa vidare. Lärarna lånade ut pengar så att Alf först kunde gå igenom kommunala mellanskolan och därefter Södra Latin-gymnasiet i Stockholm. 1950 avlade han civilekonomexamen på Handelshögskolan.
Som ung student vikarierade Alf som folkskollärare i byarna i hemtrakten. Han tog sig ibland lite friheter vad gäller kursplaner och ersatte kristendomskunskap med ”lite nyttigare ämnen som till exempel sexualkunskap eller matematik”.
Lärare har alltså haft stor betydelse i Alfs liv. Hans far ansvarade för att den nya, ”granna lärarinnan” fick husrum på hemgården och berättade om henne för sina fyra söner. ”Vad vet du om quinnen?!”, lär Alf ha avfärdat sin pappa. Något visste i alla fall pappan - 1948 gifte sig Alf med henne.
Vilma och Alf kom att bli ett tandempar under drygt 70 år. 1949 föddes dottern Ulla och Alf blev en tidig, studerande hemmapappa, medan Vilma försörjde familjen som lärare. 1956 föddes sonen Tomas.
1950 anställdes Alf på Svenska Shell. 1972-83 var han VD och därefter ordförande i ett antal år. Genom sin förmåga att uttrycka sig kort och koncist - ofta i slagkraftiga ”one-liners” - kom han att i radio och TV bli talesman för bensin- och oljebranschen, speciellt i början på 70-talet.
Alf var en god berättare. Vi fick färgstarka beskrivningar av hur den öppna eldstaden i barndomens kök så småningom ersattes av en vedspis med finessen varmvatten via en kran. Och sedan en elektrisk spis. Från 1800-talsstandard till välfärds-Sverige.
Mat och måltider var viktigt.
Alf och Vilma ville helst ha fullsatt kring sitt superellipsbord på Lidingö. Gärna ville slaktarsonen att det skulle bjudas på gott ”tjött”. Det var högtidsstunder att få äta och dricka gott tillsammans, få diskutera livet och politiken och njuta av den avspända samvaron.